När jag flyttade för några år sen, från en del av stan till en annan, bestämde jag att rensa skoningslöst. Vi människor är ju samlare, mer eller mindre, rent biologiskt. Men som sagt det varierar ju i omfång för varje människa. Jag visste att i källaren stod det diverse bråte som INTE skulle få följa med till den nya bostaden. Rensingen började - den var stenhård. Fina gamla böcker - klassiker - lådvis - fick flytta till Myrorna. Hela hallen fylldes med prylar och möbler som jag inte skulle ha kvar. Gamla porslinsdockor, böcker böcker böcker...och jag har ju så svårt att göra mig av med böcker. Vet inte vad det är i mig som gör att jag inte kan överge mina böcker, eller ännu värre - slakta dem!! Trots alla olika föremål som samlades i min hall för att rensas bort så var det en typ av pryl som jag tydligen hade hamstrat. LJUSLYKTOR! Men vem behöver så jävla mycket ljuslyktor!? Vad är det för fel på mig som måste köpa varenda liten fin ljuslykta med färgat glas och falska metaller? Nej, bort med så många som möjligt, spara de som är någorlunda fina, och sen ett nytt heligt löfte: SLUTA KÖPA LJUSLYKTOR!
Livet i min nya bostad tog fart mitt i sommaren. Det var härligt fint och ljust. Inga ljuslyktor behövdes. Jag fick renoverat fram emot vintern. Nya tapeter - så fräscht och fint. Man dekorerar glatt med fina gardiner i matchande färger, nån duk och kanske...kanske...en ljuslykta i matchande färg? Jamen nog är det väl så att det är så trevligt med ljuslyktor. Dels är de ju fina som de är, men sen är det ju så lätt att förändra genom en så enkel och billig detalj! Och när novembermörkret kommer smygande så tänder man ju gärna en ljuslykta och myser lite.
Jag tror att om jag skulle flytta igen, nu, om jag skulle rensa igen, nu, då skulle jag nog ha lika många ljuslyktor - IGEN. Mitt heliga löfte bröt jag nog tidigt, utan att ens tänka på det. Jag vet inte hur många ljuslyktor jag äger. Det är nog med mig som med Maria Montazami och hennes tassels, börjar man räkna så skulle man nog bli ganska förvånad själv...
