På Stan; Del 1 och del 2

På Stan
Del 1
Jag frågar mig vissa saker som förvånar mig på stan. Som till exempel varför går folk på stan i Foppa-tofflor? Gula, Rosa, Svarta och Turkosa. Jodå, jag har ett par, med smycken och allt på, men jag har dom på jobbet där jag spiller gips och färg på dom, men dom har den funktionen att dom är sköna arbetsskor. På sommaren när jag har semester har jag dom hemma om jag går ut och in korta sträckor som till tvättstugan eller ut på uteplatsen. Men jag skulle väl aldrig ha dom på stan!! Dom är ju skitfula! Nä kom igen nu. På med ett par sköna sandaler eller ett par tennisdojjor istället då och lämna Foppa-tofflan hemma!

Del 2
Okej, nu är det vanligt när det har skett två gånger för mig! Du vet att man ibland är lite bubblig i magen, och ibland så bubblig att man inte kan hålla prutten tillbaka. Men kanske inte på stan. Då går man väl in i något hörn i affären eller sätter sig på en dyna och fisa ljudlöst ned i stolen. Men nu har det hänt mig två gånger att en tant har pruttat mitt bredvid mig på stan! En gång när en tant skulle resa sig inne på Pizza Hut i Cambridge, så släppte hon en ljudlig prutt. Hon var i alla fall trevlig och bad om ursäkt att hon inte kunde hålla prutten tillbaka mitt i maten. Sedan tillförde hennes prutt en lång konversation med det äldre Engelska paret som satt bredvid oss, så det var ju bara trevligt. Och härom dagen när jag hastade mot stationen klev en dam ut ur en bil precis när jag gick förbi, och la av en ljudlig prutt så det ekade emellan husen! Jojo, men inget åh ursäkta heller. Men dom kan ju inte hålla tillbaka de stackars tanterna.

När skönheten kom till stan....

Där kom hon bara! Jag tittade rakt fram för att inte glo och stirrar in i ett fönsterglas rakt på min egen spegelbild - intetsägande. Varför håller man ens på med smink, färga ögonbryn och plocka dem, träna, tänka på vad man äter, klämma pormaskar och platta håret. Så fick hon mig att tänka - skönheten som kom in på cafeet där jag satt. Så typiskt att hon ska äntra denna lokal jag vistades i lagomt när jag sitter och svullar i mig den smaskigaste chokladigaste sockerbomben till tårtbit. In kom hon och nockade oss alla med sin aura av skönhet. Helt naturlig. Inget smink. Perfekt hår - lagom tjockt, lagom blont och lagomt stora lockar. Hon var inte tjock och inte smal. Hon strålade godhet och skönhet och glädje. Jisses vilken människa. Alla såg det - hon var inte medveten. Vad är det med vissa människor? Dessa märkliga energier, denna utstrålning dom har! Var kommer det ifrån? Så fascinerande. Så knäckande för oss andra alldagliga människor när gudarnas varelser står bredvid oss och bestrålar oss och får oss att känna oss som - inget speciellt. Hon är vacker helt naturligt - jag är fixad. Ändå strålar hon mest.
Jag äter min chokladiga tårtbit med avsmak. Varför håller jag ens på? Jag ska slänga mitt puder. Spelar ju ingen roll.

Jag hade inget jobb

Ett brev till en älskade som inte längre finns kvar. Ett brev också till alla oss som finns kvar, älskade eller älskare, som bör tänka på att prioritera i livet och ta vara på dagen. Plötsligt finns den inte där. Varför är vi så dåliga på det? Hur kan det vara så svårt att leva i nuet? Vad lätt man glömmer vad man har. Vad fort det går när man förlorar det.
Ta vara på dig och alla andra du älskar.



JAG HADE INGET JOBB

Jag hade inget jobb. Mina dagar fylldes av radions skval och hemmasysslor av diverse slag. Då och då ett brev som skulle postas eftersom arbetsförmedlingen anser att ett antal jobb ska sökas varje månad. Ett brev till Luleå, ett brev till Malmö, ett brev till Karlstad, det spelade ingen roll sa du för du kunde bo var som helst med ditt jobb. Det spelade ingen roll skrattade jag, för jag får ändå ingen av jobben.

Vad du gjorde på ditt jobb vet jag faktiskt inte riktigt men det var mycket, det vet jag, för om jag ringde någon gång så fick jag alltid lämna meddelande genom din sekreterare. Du hade inte tid. Du satt i möten och pratade med viktiga personer och du var ute på besök och flängde visst hit och dit. Arbetsluncher och fika med någon höjdare på ett fint kafé i stan var inte ett ovanligt svar som sekreteraren gav mig om jag ringde på dina raster. Många gånger fick du förklara för mig och mina tårar hur viktigt ditt jobb var och att det inte betydde att jag var oviktig. Du kom ju hem varje dag efter fyra – eller hur? Ja, jovisst, jobbtiderna ska man respektera.
Jobb var jobb, privatliv var privatliv. Men du förstår att mina dagar var så oändligt långa. Sysslorna upprepades och det var svårt att få träffa någon annan vuxen att samtala med. Dom jobbade ju också precis som du. Dina dagar rusade fram, det vet jag. Idag vet jag också att trots min tristess så var det nog ändå jag som njöt mest. Du hann inte ens uppfatta hur åren bara gick.

Jag rullar fortfarande över på din sida i sängen. Den är bäst. Vi ville båda ligga där, men du fick den eftersom du hade jobb och det var viktigast att du sov bäst som skulle upp tidigt. Din sida var alltid varm efter din kropp på morgonen när du hade gått. Nu är den kall. Och blöt. Mina tårar blöter din kudde och jag blir så arg då också för din lukt försvagas mer och mer och blir saltkristaller istället. Och det konstiga är att din sida inte alls är bäst längre. Hela sängen känns kall, tom och hård.

Hjärtinfarkt och akut bristning i ett viktigt blodkärl i hjärnan sa läkaren. Mitt på jobbet! Nu är du väl nöjd va? Att få dö på jobbet - det viktigaste du hade här livet. Ditt jobb. Nej, fan vad arg jag är på dig också! Hur du kunde gå och dö på jobbet. Det är ju så jävla onödigt. Det är för fan jag som är drama-queen här i familjen!

Vad ska jag göra nu? Jag har inget jobb och ingen du. Jag lägger mig i en tom säng på kvällarna, och vaknar i en säng som är ännu tommare, om jag ens somnar. Du sitter säkert någonstans och skrattar åt mig nu och säger att sängen inte alls är tom – katten ligger ju där. Tack gode gud för katten! Din katt, alltid något slags sällskap, och lite du.

Men tänkte du inte på allt vi skulle göra tillsammans? Vi brukade skämta om att vi skulle fly tillsammans till en öde ö så vi kunde slippa alla ”dryga” människor och alla plikter samhället lägger på oss. Varför åkte vi inte till den där öde ön? Nu är det försent, jag kan väl inte åka dit själv.

Det är så lustigt att medan du levde så hade vi alltid brist på pengar. Trodde jag. Jag hade brist på pengar! Nu har jag massor av pengar, för det hade du förstås tänkt på, att jag skulle gå tryggt vidare om du försvann. Jag har ju inget jobb. Du tänkte på mig, och det märks till och med nu när du inte är här för att säga det i ord. Men vad bryr jag mig om pengar nu, älskade du. Det är ju dig jag vill ha här om jag så ska leva på vatten och bröd för resten av mitt liv. Så typiskt dig att prioritera social trygghet på det viset. Försäkringar hit och försäkringar dit. Mitt bohemlivstänkande passade inte dig. Mitt ta dagen som den kommer, det funkade inte i din värld. Pengar är trygghet sa du alltid och satte in en osedvanligt hög summa på sparkontot varje månad. Vad visste jag om det, du var ju bara så söt när du var så där seriös och lekte bankman.

Jag sitter här i vårt fina hem, med vår katt, ekonomiskt oberoende av dina sparade pengar. Men jag har aldrig varit så förbannat olycklig som jag är just nu. Hör du det? Ser du mig hur jag sitter här patetiskt och luktar på dina kläder? Hur jag kravlar runt från rum till rum för att ha något att göra? Jag vill spola tillbaka tiden, jag vill börja om! Vi gjorde fel! DU gjorde fel som prioriterade jobbet i första hand! Jag kan inte ha det så här men jag vet inte vad jag ska göra. Min syster är så snäll och kommer varje dag för att hjälpa mig. Jag skrattar lite inombords då, för hon kommer och gör allt det där jag gjorde hemma när du levde. Tänka sig att jag inte ens klarar det längre. Vad fan är det frågan om egentligen. Som ett jävla kolli är jag! Kan inte ta hand om mig själv! Hon har ett jobb min syster, ändå hinner hon hit till mig varje dag för att hon vill! För att hon tar hand om mig, vill visa sin kärlek och omsorg för att jag har det tungt just nu som hon säger. Just nu? Vaddå, som om det här går över en vacker dag? Det gör det säger hon och läkaren. Du är i chock, i sorg, i en process som de säger. Jag tvivlar. Din frånvaro, dina pengar har gjort mig förlamad.

Det här är inte självupplevt. Men det skulle kunna vara det.

Ensamt barn - Ego vuxen

Hela mitt liv har jag levt som det enda barnet till mina föräldrar, alltså ett ensambarn som det kallas. Det finns forskning och undersökningar om syskon och deras roll i skaran. Det blir ofta fördomsfulla stereotyproller tycker jag. Hela mitt liv som jag levt som ett ensambarn har jag också råkat på människor (oftast vuxna) som talar om för mig hur jag är för att jag inte har några syskon. "Är du ensambarn? Ja då är du bortskämd va?" eller " Ja ensambarn är ju väldigt egoistiska" eller vid vissa handlingar "hah, typiskt ensambarn!Bara ta åt sig själv.". Och lika förvånad blir jag varje gång. Jag har inte reflekterat eller fördjupat mig så mycket i frågan om syskonbeteenden, kanske just för att jag inte har några syskon att motivera min person med.
Jag vill inte påstå att jag är mer egotrippad än en del andra människor som har syskon. Alla människor är ju egotrippade vid vissa tillfällen i livet men inte ens när jag har varit det så kan jag avgöra om det är bristen på syskon som gjort att jag har utfört den handlingen. Vad det gäller uppmärksamhet så kunde mina föräldrar bara lägga den på mig eftersom det inte fanns något annat barn att se och höra,älska uppmärksamma. Men som min mormor sa när jag frågade sårat om min skuld i att vara ensambarn en gång när jag var liten "Att bli bortskämd med kärlek är aldrig fel".
Det märkliga är att man som ensambarn får ställas till svars för att vara en egotrippad unge, när det (om så var fallet) knappast är barnets fel om det blir bortskämt utan snarare föräldrarna som borde få sig en uppläxning i så fall. Eller? I mitt fall kan inte ens mina föräldrar få skulden eftersom de själva heller inte fick välja att skaffa mig några syskon. Att få barn är ett mirakel, ej alla människor förunnat.
Det slog mig häromdagen att jag kanske borde flytta till Kina. Där har man ju lag på ett barn per familj. Där borde jag ju inte stöta på de här fördomsfulla förutbestämda åsikterna om hur ensambarn vs syskon i olika ordningsföljd ska bete sig. Hela Kina är ju fullt med egoistiska ensambarn - eller?
Ja, vad vet jag.