ondskan är död

Jag är helt säker på att ondska finns. Att människor kan vara genuint onda från början. Jag tror att för vissa människor finns inget bot. Den stackars lilla flickan Helen fick bara leva i 8 år, tills den dag då hon kidnappades och sedan plågades och pinades i flera dagar intill sin död. Förövaren greps flera år senare, med mycket övertygande bevis. När jag läser om honom ser jag ren ondska. För mig är en människa som är ond, en individ som njuter av att göra illa och plåga andra. Djur som människor. Det var precis vad Helens mördare gjorde. Han plågade djur, och han plågade Helen som ett djur innan hon fick dö. Aldrig erkände han sina dåd. Så övertygande bevis återfanns att det inte råder några tvivel om hans skuld. Han uppmanades av rättens ordförande att förklara och berätta för att ge åtminstone Helens familj svar på vissa frågor, men han nekade in i det sista. Nu har förövaren, sadisten även tagit sitt eget liv. Jag kan inte på något sätt säga att jag kan finna empati eller tycka synd om honom. Jag kan tycka att hans liv var mycket onödigt och ställde till hemskt lidande för alla omkring honom. Borde man tycka synd om honom? Han var ensam och missförstådd. Nej, jag kan inte det. Det som känns hemskt är att jag till och med kan tycka att det var bra att han tog sitt liv, det enda rätta liksom. Hur skulle han leva vidare? Vad ska man säga som psykolog till en sådan person som är ren ondska personifierad? Det jag kan tycka är mycket sorgligt, är att Helens familj inte fick svaren, och att Ulf Olsson inte fick ro ens in i sitt beslut att ta sitt liv, genom att erkänna för sig själv sin ondska och skuld. Missförstådd in i döden, till och med i sin blogg återfinns hans oskuld postumt. Var är han nu och vad känner hans själ? Ondskans energi, var tar den vägen när skalet dör?