När har man förlorat sitt värde som människa?

Här tältar massmördaren Mattias Flink i det fria. Den löpsedeln kan man se idag från en av våra mest kända tidningar. Frågan som dyker upp för mig när jag ser den är ; När har man förlorat sin rätt till att vara människa? Jag blev erbjuden ett jobb som fotolärare en gång på kvinnoanstalten Hinseberg. Jag tackade nej, och det gjorde jag därför att jag visste att jag skulle få det väldigt svårt med att avhumanisera de interner som bodde där inne. Oavsett brott dom begått. För, bara för att man sitter i fängelse så blir man väl inte mindre människa för det? Man får väl inte mindre behov, önskningar eller drömmar? Allt det som gör dig till människa. Jag tänker på det här läskiga man har inom sig att man så gärna vill straffa. Jag tänker också på om man nu skulle förlora vettet i ett ögonblick, så som Mattias Flink gjorde, och skjuta ihjäl en massa människor, sen är alltså livet över? Du har därmed förlorat ditt mänskliga värde? Jag hoppas att det aldrig händer. Jag hoppas att jag aldrig förlorar fattningen så grovt att mitt liv är över i nästa sekund. Jag hoppas att jag alltid kan få en andra chans när jag har gjort något dumt. Jag kan förstå den sorg och bitterhet och suget efter hämnd hos de anhöriga till Flinks offer, men får man ens tänka på Mattias Flinks anhöriga? Vad hände för dem? Skam, sorg, förtvivlan, skuld? Rädslan för att folk aldrig kommer att förlåta? Alltid straffas? Som när media till exempel skriver; Ja ja nu är minsann mördaren Flink ute och tältar också! Hur kul ska man egentligen få ha när man är dömd för mord? Ska inte han sitta i sin cell och ruttna bort mellan fyra väggar för vad han har gjort, för alltid? I hela hans liv! Inga förmåner ska han ha! Han ska utarmas som människa. Avhumaniseras. Raka av honom håret - så de alla ser likadana ut. Ge honom ett nummer- ta bort hans namn. Som Hitler gjorde med sina fångar i dödslägren. Det är lättare att förtrycka och plåga då. Jag vet att om jag hade börjat jobba på Hinseberg hade jag träffat många människor där. Alla med sina egna öden. Alla med sina egna drömmar. Alla är människor. De har gjort dumma saker och får ta sitt straff, men för det slutar de inte bli människor. Kan någon ärligt säga att "Jag kommer aldrig att få ett tillfälligt rusutlöst tillstånd av psykostisk karaktär och göra något dumt som jag inte kan kontrollera"? Jag vet att det finns människor som är skadade och som man kanske har svårt att hjälpa av olika skäl, eller som till och med inte vill bli hjälpta. Men trots det som får vi inte sluta behandla varandra som människor för det. Det skrämmer mig. Så Mattias Flink, tälta på du om du tycker det ger dig något. Jag litar på att du har plitar med dig som ser till att du inte rymmer och mördar nån mer, om det nu finns någon risk för det.