Kalkonernas julafton - därför lyckas vi inte i Schlagerfinalen!

Oj oj Schlagerkaos varje år! Jisses! Och ingen mer än jag tycks fatta vad vi gör för fel! : )
Sluta skylla på öst-länder och grannar som röstar på varandra! Om man tittar bakåt i historien när vi var flest väst-länder i Eurovision så hindrade det väl inte t.ex. Israel att vinna, eller hur? Vilket land vann förra året om man får fråga? Ja just det NORGE som är våra grannar och som VI för övrigt röstade på, eller vaddå? Så sluta pipa och gnälla. Det handlar inte om det.
Nej, vad det handlar om är att Sverige är så förbaskat seriösa varje år inför Eurovison Song Contest. Mig veterligen finns det INGET land som lägger sånt krut på att få fram det perfekta bidraget att representera sitt land. Det är rena shower med schyssta kläder och underbara stämmor, ljus och ljud som slår det mesta! Titta bara på hur man köpte in helt hysteriskt många ljusstavar inför semifinalen till Annas låt. Vi försöker för mycket helt enkelt! Vi är perfektionister!
Man pratar nu om en tönt- och falsksjungade final, och JA - det är väl det Schlager handlar om? Det ska ju vara kalkon-bidragens julafton! Det är ju kalkonerna vi kommer ihåg eller hur? Alla har sett en söt blond flicka som skönsjunger förut, och allra helst från Sverige. Det är FÖR bra - FÖR svenskt liksom!Det är inget man lägger på minnet.
Nej, vi måste dra ned på antal deltävlingar så att det inte finns så många chanser att hitta ett så perfekt bidrag, och vi måste låta alla blåbär komma fram för det är kalkonernas julafton ikväll!Tänk att skicka Tomas Di Leva! Det tror jag skulle vara en vinnare. Och sen tycker jag att det är sååå pinsamt varje gång vi skickar helt desperat en låt som påminner om ABBA-soundet. Åh så desperat. Bara för att vi vill sååå jättegärna vinna och det har ju funkat förut! Är inte ABBA vinar receptet? Jo, det var det, 1974. Men inte nu!
Vi är helt enkelt för bra på att göra musik i Sverige. Vi ligger liksom före resten av Europa(och Israel). Nej fram för lite ny och originell musik i Sverige. Våga förlora och ha lite humor och självdistans så kommer vi att gå långt nästa gång. Kanske rent av till finalen! = O
Heja Turkiet, Tyskland eller Norge ikväll!

Lilla snigel akta dig!

Här kommer en liten historia om ångesten att trampa på en snigel.

Slemmet målar en smal linje över asfalten. Luften är fuktig efter regnet fortfarande och de luktar varm asfalt. Snigeln skyndar sig, men det går inte så fort. Länge har färden över den varmfuktiga asfalten pågått. Nu måste snigel skynda sig, men det ju inte så fort. Molnen har legat tunga över skyn, men nu börjar en glipa bildas mellan två cumulus och solens strålar smeker marken som laserstrålar över dansgolvet. Med rasande fart antar asfalten en ljusgrå ton istället för den korpsvarta fuktiga som precis gjort snigelns autostrada så färdbar och vänlig. Snigel måste skynda sig nu, men det går inte så fort. Obarmhärtiga är solens strålar. Ett moln drar över endast snigel. Vad är det för moln? Är faran över? Har snigel ännu några minuter till godo i sin långsamma transport? Fyra skuggiga bokstäver kan urskiljas ur molnet: N I K E.
Hennes händer kramar hårt om gångstavarnas handtag. "Åh, vad jag avskyr det där kraschandet ljudet" säger hon till sin vän. "Det skär i hela själen!". "Ja, det är hemkst" svarar vännen, och de trampar vidare.
Kvar på asfalten finns en tunn linje målad av slem, och den avslutas med en blöt fläck.

Dare to live!

Jag hörde en intervju med Gösta Ekman idag. En mjuk och trevlig man verkar det som. Klok och duktig. Men också en mörk och djup sida. Han menade att komik och tragik ligger väldigt nära varandra, att de hör ihop. När han var ung hjälpte hans pappa honom in på skådisbanan, men för att hålla sig kvar talade hans kände skådisfar om att det gäller att vara skicklig och hålla sig kvar av sin egen kraft, där kunde han inte hjälpa Gösta längre. Det är väl sant. Kändisbarnen är ju oftast begåvade också precis som sina föräldrar. Sällan är dom väl ovärdiga sina egna karriärer. Men när Gösta sökte in till scenskolan blev han inte antagen. Han talade då om att han fann en möjlig lösning som alltid fanns där, det var att ta sitt liv. Han försökte också, flera gånger på olika vis. Tänk om han hade lyckats?! Denna underbara, mjuka och fantastiskt begåvade man, en av våra största skådisar i hela Sverige! Vad vi hade gått miste om då!
Den där mörka sidan vi har. Hos vissa är den väldigt djup, andra mindre djup. Det är bara så vi är vi människor. En klok ung dam frågade mig en gång om självmord kunde vara det enda alternativet för vissa? Jag blev perplex. Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Så kan det ju kännas ibland men....
Vad det gäller intervjun jag hörde med Gösta Ekman idag, så var det något som rörde till inne i magen på mig. Just precis så som han beskrev det, att om det blev för outhärdligt så kan man alltid sluta leva, just så har jag själv tänkt förut. Det var hemskt obehagligt och sorgligt. Självmord är sorgligt när en människa så unik och underbar väljer att lämna oss. Jag tycker att det är så skönt att Gösta finns kvar hos oss. Jag känner mig glad för att min hormonella och oroliga tonår inte fick mig att välja den enkla vägen.
Om jag tänker på frågan igen som den unga damen ställde, så blir jag mer och mer säker för varje dag på att självmord INTE är det enda alternativet någonsin! Människan kan råka ut för de värsta och vidrigaste hemskheter i livet. Men människan är mycket starkare än vad hon tror! Hon klarar så mycket!
Det är inget farligt att dö. Det är inte svårt att välja den vägen. Nej, den stora utmaningen är ju att leva!! Livet ger hårda prövningar. Och människans djup är mörkare vid vissa tillfällen i livet, men ljuspunkterna dom finns där. Man måste bara våga se dem och våga leva!
Som Ola sjunger så fint i sin sång:
"You're not afraid of pain, I know what you did
But now the question is do you really dare to live?"
Våga leva! Börja nu! Ta för dig! Den här världen är för dig!

Att diska

Att det kan vara så fundamentalt skittrist att diska!! Jag har haft affirmationslapp ovanför diskbänken där det stod "det tar bara några minuter" men ändå har jag inte känt mig mer peppad för det att ställa mig och diska upp. Inte heller hjälper det med de där lyxiga färglada eller piffiga diskhandskarna som finns nuförtiden. Inte heller det faktum att min rara katt Lille Raipas gärna sitter och tittar på och tafsar förstrött på diskborsten när jag diskar. Nej jag avskyr det.
NEJ DOM HJÄLPER INTE Jag drar mig för det in i det längsta.
Jag lagar ju ofta min egen mat och finner ett större nöje i det än att ta rätt på min disk sen efteråt. Men det resulterar ju också i en mängd disk varje dag. Och inte är det så kul att stå å diska varje dag heller?? Hur bär sig folk åt när de alltid lyckas ha en sådan fin och undanplockad diskbänk egentligen? Jag fattar inte. Jag är så positiv om och om igen för varje dag när jag häller upp en disk med varmt diskvatten och Grumme diskmedel som är min favorit. Men vad händer sen? Jo, diskjäkulskapet står i blöt i några timmar och så är vattnet både kallt och grumligt, och jag får börja om processen!
Men det är ju sant som det stod på affirmationen: "det tar ju bara några minuter" Spelar ingen roll.
Snälla någon, förbarma sig, skänk mig en liten söt bänkdiskmaskin. De är så fucking dyra men måste ju vara en pryl som skänkt från ovan till mig. Snälla.... Jag kan ej längre uthärda tortyren att diska!

En hyllning till min mamma

Jag vill tillägna dessa rader till min mor som är en fantastisk person.
På många sätt har min mamma bidragit till den jag är idag. Min mamma har alltid funnits för mig när jag var liten, och hon tycks stå vid min sida än idag. Jag vet även om jag själv inte har några barn att mammor är alldeles förfärligt tyngda med skuld och oro över sina barn och sitt föräldraskap. Min mamma har bara velat göra det rätta, och har varit min mamma helt oegoistiskt och utan självupptagenhet.
Jag kan idag göra mycket tillsammans med min mamma. Det är jag oerhört tacksam över, för jag vet att inte alla har en sådan förälder överhuvudtaget. Nu kanske ni tror att min mamma uppnår helgonstatus, även om jag inte på något vis vill att hon ska dö martyrdöden. Någon martyr är hon ej, men hon har ett hjärta av guld precis som ett helgon. Hon besitter också en ofattbar styrka som för mig ibland känns övernaturlig.
Senare i livet så vänder rollerna. Man blir mamma till sin mamma. Jag ser hur min mamma tar hand om sin mamma idag, och snart är det min tur att ta hand om min mamma.
Min mamma och jag har haft tuffa tider ihop, och kanske är det tack vare dom som vi har den relation vi har idag. (om man nu kan säga att det är tack vare...??) Jag brukar ofta tänka på hur viktigt det är att berätta för människor som betyder något för mig, hur mycket de betyder och hur mycket man tycker om dom. En dag kan det vara försent, och det skulle kanske vara det enda jag skulle ångra i mitt liv, att jag inte uttalade min kärlek. Det är så lätt att skälla på folk. Tänk på det.
Kram och puss till min mamma - HON ÄR DEN BÄSTA!
Hoppas vi har många år till framför oss med skratt och galna upptåg som vi redan genomlever.
Det här är en hyllning till min mamma. Den bästa av dom alla.