.jpg)
Här kommer en liten historia om ångesten att trampa på en snigel.
Slemmet målar en smal linje över asfalten. Luften är fuktig efter regnet fortfarande och de luktar varm asfalt. Snigeln skyndar sig, men det går inte så fort. Länge har färden över den varmfuktiga asfalten pågått. Nu måste snigel skynda sig, men det ju inte så fort. Molnen har legat tunga över skyn, men nu börjar en glipa bildas mellan två cumulus och solens strålar smeker marken som laserstrålar över dansgolvet. Med rasande fart antar asfalten en ljusgrå ton istället för den korpsvarta fuktiga som precis gjort snigelns autostrada så färdbar och vänlig. Snigel måste skynda sig nu, men det går inte så fort. Obarmhärtiga är solens strålar. Ett moln drar över endast snigel. Vad är det för moln? Är faran över? Har snigel ännu några minuter till godo i sin långsamma transport? Fyra skuggiga bokstäver kan urskiljas ur molnet: N I K E.
Hennes händer kramar hårt om gångstavarnas handtag. "Åh, vad jag avskyr det där kraschandet ljudet" säger hon till sin vän. "Det skär i hela själen!". "Ja, det är hemkst" svarar vännen, och de trampar vidare.
Kvar på asfalten finns en tunn linje målad av slem, och den avslutas med en blöt fläck.
Så vackert och sååååå sorgligt. Gissa om många sniglar med hus slutar sina dagar varje morgon under min vandring till bussen. Jag ser inte någon linje av slem, jag ser dom inte överhuvudtaget men dom finns där i gräset. Och jag hatar den krasande känslan under mina fötter när jag ändar deras liv. Vidrigt!
SvaraRadera.....kanske jag numera går på en stig av krossade snigelhus.
SvaraRadera