onsdag 23 juni 2010
Fru Munter - she was the meanest cat in whole Örebro town
Här i området kallas hon Fru Munter. Jag vet inte om hon vet om det själv, men nån gång har hon väl kanske råkat höra det. - Ja, hon heter ju inte Munter, det står ett annat namn på postlådan. Men hon ler aldrig och hälsar knappt, och muttrar och är ofta arg, då förstår du varför hon kallas Fru Munter, sa Ulla-Britt när jag flyttade hit. Jaha, jaja, tänkte jag. Jag vill inte döma någon förrän jag själv fått min upplevelse av en människa. De kan vara raka motsatsen av vad andra människor säger, men Fru Munter, hon är just inget annat än det ironiska öknamnet hon givits. Vad jag vet.
Idag stod jag och pratade med en av de andra granntanterna. Hon har bott här länge i området. Jag vet inte om Fru Munter också har bott här länge, hursomhelst så känner Fru Munter och min granne varandra sen tidigare. Jag märkte det en morgon när jag stod med grannen vid busshållsplatsen och pratade, och Fru Munter gick förbi med sin lilla cockerspaniel. Hon mumlade något trevligt på sitt buttra vis som var riktat till min granne, absolut inte till mig. Jag vet inte om hon ens såg mig. Jag brukar säga hej till henne ändå. Har inget större behov av ett svar, men då har jag varit trevlig i alla fall. Idag när jag stod med grannen igen och pratade kom Fru Munter knallandes förbi oss. Helt uppenbart såg hon på min granne och hejade, men passerade mig utan ett ord, utan en blick. Jag var nog inte ens luft. Då började jag fundera på att, ja vaddå, om man är över åttio, har man då inte rätt att hälsa på dom man har lust? Kanske gör hon helt rätt och slösar inte på sina "hej" i onödan. Hon har sagt en enda sak till mig, och det var ett fnys om att Doglas, min kisse, hade stora öron! (av tonen att döma så ansåg hon inte att det var speciellt snyggt heller)
Men vad som är så spännande är att Fru Munter är inte bara butter och tvär. Nej, hon är en gåta. Hon och hennes dotter hänger med varandra hela dagarna. Ryktet säger att hennes dotter inte har något annat liv än med sin mor. Inte ens i sandlådan när hon var barn, fick hon leka med andra barn. Fru Munters dotter är jättevacker och säger alltid hej, speciellt när Fru Munter INTE är med. Jag blir så nyfiken. Vem är Fru Munter? Varför verkar hon så bitter? Håller hon sin dotter så hårt som det ser ut och varför? Hon känner hennes dotter för deras extremt tajta relation?
Man ska inte tro på rykten om folk. Man ska göra sig en egen bild av hur någon är genom att lära känna den personen. Man ska absolut INTE skriva i en blogg om hur en människa är som man inte ens känner!
Jag är så nyfiken på Fru Munter, men jag tror inte att jag någonsin kommer att få vet vem hon är och se människan bakom henne. Synd, för det är så spännande att höra om andra människors liv. Och jag slår vad om att Fru Munter är en spännande människa. Bara att få veta hennes verkliga namn vore intressant tycker jag. Men hittils så fortsätter hon att bekräfta sitt öknamn här i området som den vresiga Fru Munter som har stulit sin dotters liv.
tisdag 22 juni 2010
Gömd och glömd
Ni vet det där fenomenet när man har något viktigt hemma som inte bör ligga framme av någon anledning, och så lägger man det på ett riktigt säkert ställe!? Stället är så säkert att man inte ens hittar det själv. Varför gör man så? Hur är det möjligt att man kan lura sig själv så väl? Varför kommer man inte på det stället igen när man ska hitta det? Och man letar och letar överallt, till slut är man säker på att det inte kan finnas fler gömställen. Trots detta har man fortfarande inte funnit det man har gömt!
- Jag hade gömt lite pengar. Ett bra och säkert ställe. Så skulle jag ha pengarna, och jag letade och letade men kunde inte hitta dem. Jag skulle kika i byrån, för det var ju ett möjligt gömställe. Lådorna var låsta! Hade jag låst dom? Med vilken nyckel och varför? Var det här pengarna faktiskt låg? Jag raffsade runt bland nycklarna och hittade vad jag tänkte skulle vara den nyckel som skulle passa i byrån. Mycket riktigt, nyckeln passade och jag drog ut första lådan. Där låg inga pengar. Där låg fullt med fotografier. Trevligt, men inte vad jag sökte efter. Nästa låda, inget speciellt, lite kläder helt enkelt. Sista lådan, skulle pengarna ligga här? Jag drog ut lådan. Lådan var full med smycken! Oj, sa jag högt för mig själv, GULD! (Ulla-Britt, 85år)
Det roliga med detta irriterande fenomen är alltså att man hittar en massa andra saker man gömt eller placerat som man inte hittade tidigare. Kanske lite kul och spännande.
söndag 20 juni 2010
Lek inte med mitt hjärta
Varför tror en del att de får leka med ens hjärta bara för att själva få må bra? Sonja Aldéns text säger allt tycker jag, och därför skriver jag den här, för så känner jag ibland...
Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål
Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet
Så fint och så sant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)