Hela mitt liv har jag levt som det enda barnet till mina föräldrar, alltså ett ensambarn som det kallas. Det finns forskning och undersökningar om syskon och deras roll i skaran. Det blir ofta fördomsfulla stereotyproller tycker jag. Hela mitt liv som jag levt som ett ensambarn har jag också råkat på människor (oftast vuxna) som talar om för mig hur jag är för att jag inte har några syskon. "Är du ensambarn? Ja då är du bortskämd va?" eller " Ja ensambarn är ju väldigt egoistiska" eller vid vissa handlingar "hah, typiskt ensambarn!Bara ta åt sig själv.". Och lika förvånad blir jag varje gång. Jag har inte reflekterat eller fördjupat mig så mycket i frågan om syskonbeteenden, kanske just för att jag inte har några syskon att motivera min person med.
Jag vill inte påstå att jag är mer egotrippad än en del andra människor som har syskon. Alla människor är ju egotrippade vid vissa tillfällen i livet men inte ens när jag har varit det så kan jag avgöra om det är bristen på syskon som gjort att jag har utfört den handlingen. Vad det gäller uppmärksamhet så kunde mina föräldrar bara lägga den på mig eftersom det inte fanns något annat barn att se och höra,älska uppmärksamma. Men som min mormor sa när jag frågade sårat om min skuld i att vara ensambarn en gång när jag var liten "Att bli bortskämd med kärlek är aldrig fel".
Det märkliga är att man som ensambarn får ställas till svars för att vara en egotrippad unge, när det (om så var fallet) knappast är barnets fel om det blir bortskämt utan snarare föräldrarna som borde få sig en uppläxning i så fall. Eller? I mitt fall kan inte ens mina föräldrar få skulden eftersom de själva heller inte fick välja att skaffa mig några syskon. Att få barn är ett mirakel, ej alla människor förunnat.
Det slog mig häromdagen att jag kanske borde flytta till Kina. Där har man ju lag på ett barn per familj. Där borde jag ju inte stöta på de här fördomsfulla förutbestämda åsikterna om hur ensambarn vs syskon i olika ordningsföljd ska bete sig. Hela Kina är ju fullt med egoistiska ensambarn - eller?
Ja, vad vet jag.
Ja Kina kanske inte var det bästa exemplet... Mycket sorg ligger det förmodligen i att vara ensambarn eftersom det är tvunget och eventuellt föräldrar som har dödat de andra som skulle ha kommit... men jag förstår din poäng.
SvaraRaderaoch Du! undersökningar och kartläggningar är liksom till för att skapa stereotypiska utsagor, att hitta mönster och ignorera undantagen. Hur skulle det GÅ om vi var tvungna att leva utan att sätta människor i fack?!
Nä hörredu, se dig som undantaget från regeln. Det tycker jag verkar bra för framtiden. Strunta i de undersökningar och talesätt du hänvisar till. Det gör i alla fall jag.
/Lilla syster
Ensam är stark eller hur va det?
SvaraRaderaJag får ofta frågan om man fick många julklappar. Vad har det med sammanhanget att göra? Folk är alldeles för materialistiska och bryr sig för lite om hur det känns om att vara ensam och allt.
Ensam på semestern, ensam på familjemiddagen, ensam om sorg och glädje. Det är lite en annan sak med det man delar med föräldrarna. Ett syskon hade varit det perfekta mellantinget mellan familj och vänner ibland.
I vissa undersökningar sägs det att ensambarnet är både storasyskonet och lillasyskonet. Det bästa av allt vill säga :P Tss..
Kram!
..det gick inte att skriva in från vem..
sofosia.blogg.se