Ett litet Plåtluder

Härom dagen kände jag lukten av en doftgran, en sån där man har i bilen. Genast dök det upp en del doftminnen från när jag var yngre.
Jag var bara runt 16-17 år när jag blev vansinnigt kär i grannen, ja sonen i huset alltså. Han var två år äldre än mig och brassade runt i en gammal Saab Lancia. Den var skitful och blårykte, och den körde han fram och tillbaka i på vägen nedanför vårat hus. Det kittlade i magen varje gång han åkte förbi. Han såg cool ut tyckte jag, snygg. Jag hade träffat honom lite innan och något hade det börjat bli mellan oss, men jag var för rädd för att verkligen våga tro att det var så. Skulle den där coola killen verkligen gilla mig? Till saken hör att det var varm sommar, men jag satt inne och spelade Nintendo Super Mario, för jag hade precis opererat bort en visdomstand och såg mest ut som en hamster med ett jätteblåmärke på den svullna kinden. Jag vägrade gå ut och visa mig, och minst av allt ville jag att HAN skulle se. Jag såg ju förjävlig ut! Min mamma såg min långa längtande blickar när hans vrålåk svischade förbi på vägen fram och tillbaka ett antal gånger om dagen.Hon förstod hur det låg till och skojade att det där nog var "plåtkärlek" som hon sa. Men i mitt hjärta värkte det av sorg. Tre veckor skulle det ta innan jag var frisk igen och jag var säker på att hans intresse skulle ha svalnat då, han skulle ha glömt mig och jag skulle aldrig sitta i den där gamla Lancian och ragga runt med honom heller. Men veckorna gick och en dag ringde han faktiskt. Jag blev så nervös. Han undrade om vi skulle åka på disco till Fagersta på kvällen. Jag stammade och sa att jag inte visste och att jag skulle ringa tillbaka efter att jag hade frågat min kompis om hon ville följa med. Men då backade han, och jag fattade att det var nu eller aldrig! Han ville åka själv med mig. Så jag sa ja! Nu skulle jag åka Saab Lancia med min coola grannkille! Jag var så nervös hela dagen. Så kom kvällen och han skulle hämta mig. Jag gick ut, men där stod inte Lancian. Han hade lånat sin pappas Ford Sierra, och han var välklädd och luktade gott. Ojoj, tänka sig att han ville åka "finbil" med mig, han skulle bara veta vad jag hade suttit och spanat efter hans Lancia. Det blev vi efter den kvällen. Jag var jättekär och jag fick naturligtvis åka många gånger i hans Lancia sen, innan han bytte den till en sportig knallröd och dyr Honda Civic. Men vad jag mindes, allra helst med mitt doftminne, var att han hade massvis med doftgranar i den. Så när jag känner doften av en doftgran så kommer de här härliga minnena fram.
Tre år varade våran passionerade ungdomskärlek, som för mig var tre år av riktigt allvar, plåtkärlek eller ej. Hur som helst bytte jag upp mig till en Chevrolet Impala - 65. : ) Nu kanske ni håller med min mamma, men håller ni inte med mig också när jag säger att nog är det något speciellt med en trevlig man och en snygg bil? Visst är det härligt med lite plåtkärlek!

Perfektionistens trädgård - talar om lycka eller olycka?

Min granne är en man i sina bästa år, skulle väl chansa på runt 35. Han bor ensam och jag kanske vet varför... Det är väl bara som jag spekulerar, men han är en ren och äkta perfektionist. Jag har aldrig varit in till honom, men allt utanför, nämligen hans trädgård, är helt perfekt. Det är blommor och träd och buskar högt och lågt, men helt klart ordnat i ett mönster. Det är stenpartier och dekorationspinnar och fint staket och ljuslyktor.... Pust stånk och stön...behöver jag förtydliga det mera? Ser ni inte det framför er? Det blir så perfekt och ordnat att det blir trist. Han är själv väldigt proper också, men ganska färglös och tråkig. Ingen glöd eller passion där heller. Jag älskar ju trädgårdsarbete, men jag tycker det är snyggt när det är ordnat på ett naturligt vis. Förstår ni? Inte så uppstyltat.
En gång hörde jag en trädgårdsmästare på tv som sa: " Om du vill vara lycklig en dag;Sup dig full, Om du vill vara lycklig en vecka; Skaffa en partner, Om du vill vara lycklig ett helt liv; Skaffa en trädgård". Det tyckte jag var skojigt. Men när jag tittar på den här perfekta killen med hans perfekta trädgård kan jag inte känna lycka. Det känns som trädgårdsarbetet är mera tvångsmässigt för att hans övriga liv är bara tomt och ensamt. Man ska inte tycka synd om andra, det hävdar jag bestämt. Det finns inget som nedvärderar folk som när man tycker synd om dem, och själv avskyr jag när nån tycker synd om mig. Men jag tycker ändå synd om den här mannen. Var är passionen? Var är glädjen? Jag tycker heller inte att perfektionism är särskilt nyttigt för människan. Kaos och ordning ska det finnas i människans liv, och lite övervikt av kaos mår man bäst av sägs det. För en perfektionist är man ju aldrig tillräcklig heller.
Hoppas att han inte alls uppfyller mina fördomar om vem han är. Nej, jag hoppas att han är lycklig i hela sitt liv med sin lilla perfekta trädgård.

Lär dig lite Buss-vett

Om man vill göra sociala experiment är stadsbussarna i svenska städer utmärkta ställen att testa detta på. Exempel på oskrivna regler av bussvett som bör följas på en svensk stadsbuss:
Om det finns en egen plats så tar man den. Man sätter sig inte bredvid någon om man inte måste. Jag undrar bara då hur man väljer vem man vill sitta bredvid? Hur väljer du? Jag tycker nämligen själv att jag alltid är den som folk sätter sig sist hos. Hur väljer jag? Jo, jag sätter mig inte hos stora män för då får man sitta obekvämt eftersom de tar upp så mycket plats. Män måste ju alltid sitta med benen brett isär och är de då också kraftiga, ja då får man nöja sig med kanten på sätet. Jag sätter mig aldrig hos den där tandlösa pratglada gubben från Norrby, för då har jag skavsår i öronen och frätskador i näshålan. Jag tror att om jag måste, så sätter jag mig hos någon i min ålder ungefär, någon som ser snäll och oförarglig ut. Eller väljer jag någon äldre fin dam. Jag sätter mig inte hos någon med småbarn, det kanske överröstar min musik i mobilen.
Man lämnar plats till barnvagnar och äldre människor. Ja, det tycker jag är en självklarhet, men tydligen tycker inte alla som jag. Allt för många står å hänger och dröjer när det kommer äldre och barnvagnar. Ganska egotrippat.
Man låter de som ska ut ur bussen gå av först innan man går in i bussen. Nja, inte heller här tycker alla att den regeln behöver följas. Otrevligt tycker jag. Det blir ju så rörigt.
Man sitter inte och glor på någon, och börjar absolut inte prata med någon. Nej, det är ju fult att glo, inte speciellt trevligt heller för den som blir betittad. Man vet ju inte varför folk glor. Hänger en snorkråka ut ur näsan? Eller gillar glo-aren min frisyr idag? Vem vet. Försök att titta i en tidning istället eller bär hörlurar(du måste inte ha någon musik på, det ska bara se så ut)så är du ingen obehaglig fluktare. Men det där med att prata med främmande människor, det gör jag ofta. Det är supertrevligt! Många blir glada och engagerade när man tilltalar dem, andra tittar konstigt på en och svarar med något mummel eller inget alls.
Man går några steg till ifrån bussen när man har hoppat av den. Det tycker jag att man snabbt ska se till att göra eftersom det kan komma folk efter som kanske har bråttom vidare till en annan buss. Men icke! Där finns stopp-proppar ibland och de är inte alls medvetna om att andra människor finns omkring dem.
Man hjälper damen med rullatorn av och på bussen. Jamen det kan kännas underbart att göra dagens välgärning faktiskt! Prova!! Det räcker inte alltid att bussen pyser och sänker sig lite åt sidan. Tanterna har ibland handlat lite för mycket så det minsta man kan begära av din hjälp är att du tar hand om kassarna tills tanten har kommit av, om det så innebär att du själv får kliva av några sekunder.
Det är väl några av de viktigaste reglerna att tänka på på stadsbussen om du inte vill köra några sociala test förstås och se vad som händer. Det kan du ju skriva om i din blogg sen! : )

Gitarrer som våldtas

Jag har sett vid vissa konserttillfällen, hur musikerna blir väldigt inne i sin musik. De blir ett med instrumentet på något vis. Det tror jag är bra för att få musiken så äkta som möjligt, direkt från hjärtat. MEN....så kommer det till en gräns faktiskt! Jag har också upplevt ett lättare illamående, speciellt vad det gäller gitarrister som nästan ligger med sin gitarr! Jo, det är sant!! Har ni aldrig upplevt det här? De nästan hånglar upp gitarren, kontakten med publiken är bruten och på scenen står en gitarrist med sin gitarr och har samlag med den. För mig som har upplevt och sett det här tror jag illamåendet kommer av att det nästan upplevs som en våldtäkt när jag beskådar den här närmast sexuella intimiteten som musikern har med sitt instrument. Jag vill inte se det här, det blir så privat! Så därför önskar jag alla musiker att ge sig hän och älska passionerat med sitt instrument, men snälla våldta inte din gitarr!

Vattnets kontraster

Ibland tittar jag på min Abessinierkisse när han dricker ur kranen. Han är smart den där katten. Han ber om att få dricka ur den rinnande kranen. Där står han på diskbänken, en huskatt (om än renrasig och vacker och intelligent, inte direkt huskatt i den meningen alltså) och dricker ur en rinnande kran med vatten. Då tänker jag att vilka kontraster det är här i världen. Min kisses ras härstammar från Etiopien, och i flera av Afrikas länder har det inte regnat på flera år. Där finns inga rinnande kranar. Där får människa som katt dricka ur det lilla smutsiga vatten de möjligtvis kan finna, någonstans i marken. Och här sitter jag och småler åt min mysiga innekatt dricker ur min rinnande kran vatten, det tar aldrig slut. Han säger till, och jag vrider på kranen, han dricker och jag springer runt och grejar lite hemma medans han stillar sin törst. Konstigt det här med vattnets kontraster.

Abstrakt konst - det svåraste

Jag är en sån där skapande kreativ människa. Jag syr, pillar med pärlor, tovar ull, broderar, tecknar, målar..... Ja, you name it! Allt pillemojs är skoj och berikande för mig och min själ. Utan det skapande skulle jag förmodligen dö, själsligt, och så småningom, kroppsligt.
När jag målar så blir det ofta figurativt. Vad som är väldigt intressant med det här med figurativt kontra abstrakt, är att folk i allmänhet tror att det lättaste av dem är att måla abstrakt. Har man inte ett flertal tillfällen hört hur någon i sällskapet innan lutat sig fram över den abstrakta målningen på utställningen och sagt " Herregud, de där sträcken och fläckarna kan ju min fyraåriga dotter måla", eller " Men tar dom betalt för det här skiten, och flera miljoner!! Det är ju förfärligt!". Ja, människan i allmänhet, har en speciell förkärlek för det figurativa målandet. Det ska synas vad det är, det ska vara likt, och om det är så likt att det ser ut som ett foto, ja då är det RIKTIGT bra konst! Till saken hör att det är det abstrakta måleriet som är det mest svåra att måla. Jag gick på en utställning här i Örebro, ett vernissage, med abstrakt konst, (James Bates för dom som vill kolla honom, han är rysligt bra) och fick en kick! Shit vad bra!!! Jag vill också måla abstrakt! Varför ska jag måla katter och skor, fy vad tråkigt! Det vet väl alla hur dom ser ut! Nej, nu vill jag måla abstrakt. Hem traskade jag och började greja med min färg och mina dukar. Men nej.... Nej nej... Det är så svårt! För om du målar ett äpple, så vet du och din hjärna direkt, så här ser ett äpple ut. Kanske har du till och med ett äpple hemma som du ställer upp och målar av. Men om du vill måla äpplets betydelse, känslan av att hålla ett äpple eller hur det smakar. Få fram känslan av äpplets färg och form. Helt plötsligt blir det svårt. Hela tiden vill jag i mina mönster och former av färg, lägga in något figurativt. Jag är så himla figurativ att det stör mig! Nej, det svåraste som finns är att måla en fantastisk och proffsig abstrakt målning. Mycket mycket svårt.
En av mina favorit konstnärer som målade abstrakt (fast det tyckte han inte själv att han gjorde) hette Mark Rothko. Det är han som har gjort målningarna på bilderna ni ser i detta blogginlägg. De är så fantastiska. Man ser i den figurativa bilden ett kyssande par. Den är på gränsen till på väg att bli abstrakt. Det är så mycket fart och passion i den tycker jag. Lika mycket passion finner jag i den abstrakta bilden med de eldiga färgade partierna. De är mycket intensiva. Och nu ska ni inte tro att eran lillasyster på fyra år lätt kunde måla den här målningen. Nej, för har man bestämt innan vad man vill få fram så är naturligtvis de här partierna mycket medvetet lagda både i färgval och form. Hur linjerna mellan formerna får ta plats...
Okej jag börjar flumma iväg i min konstvärd nu känner jag. Men vad jag vill få fram är att jag finner den abstrakta konsten fantastisk och fascinerande. Den är fri och möjlig för egna tolkningar när man beskådar den. Den killar folk i magen på alla vis, vare sig du blir glad eller upprörd när du ser den. Om du tittar på en tavla på ett äpple som är fotografiskt likt, tänker du: jaha bra gjort, skulle jag aldrig kunna gjort själv, det liknar verkligen ett äpple! Sen går du vidare och har ingen speciell känsla.
Att kunna måla abstrakt och framkalla dessa känslor hos andra, ja det är sååå jääääkla svårt!!! Prova själv. Om det inte går, fråga din lillasyster på fyra år om hon kan hjälpa dig! ; )