Min granne är en man i sina bästa år, skulle väl chansa på runt 35. Han bor ensam och jag kanske vet varför... Det är väl bara som jag spekulerar, men han är en ren och äkta perfektionist. Jag har aldrig varit in till honom, men allt utanför, nämligen hans trädgård, är helt perfekt. Det är blommor och träd och buskar högt och lågt, men helt klart ordnat i ett mönster. Det är stenpartier och dekorationspinnar och fint staket och ljuslyktor.... Pust stånk och stön...behöver jag förtydliga det mera? Ser ni inte det framför er? Det blir så perfekt och ordnat att det blir trist. Han är själv väldigt proper också, men ganska färglös och tråkig. Ingen glöd eller passion där heller. Jag älskar ju trädgårdsarbete, men jag tycker det är snyggt när det är ordnat på ett naturligt vis. Förstår ni? Inte så uppstyltat.
En gång hörde jag en trädgårdsmästare på tv som sa: " Om du vill vara lycklig en dag;Sup dig full, Om du vill vara lycklig en vecka; Skaffa en partner, Om du vill vara lycklig ett helt liv; Skaffa en trädgård". Det tyckte jag var skojigt. Men när jag tittar på den här perfekta killen med hans perfekta trädgård kan jag inte känna lycka. Det känns som trädgårdsarbetet är mera tvångsmässigt för att hans övriga liv är bara tomt och ensamt. Man ska inte tycka synd om andra, det hävdar jag bestämt. Det finns inget som nedvärderar folk som när man tycker synd om dem, och själv avskyr jag när nån tycker synd om mig. Men jag tycker ändå synd om den här mannen. Var är passionen? Var är glädjen? Jag tycker heller inte att perfektionism är särskilt nyttigt för människan. Kaos och ordning ska det finnas i människans liv, och lite övervikt av kaos mår man bäst av sägs det. För en perfektionist är man ju aldrig tillräcklig heller.
Hoppas att han inte alls uppfyller mina fördomar om vem han är. Nej, jag hoppas att han är lycklig i hela sitt liv med sin lilla perfekta trädgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar