Håll nåns hand IRL

Under hösten har jag bara råkat bekanta mig med två sajter på nätet som chockat mig ganska hårt. De har satt spår i mig som inte är angenäma. Sajterna är Flashback och Politiskt Inkorrekt. Jag hade aldrig tidigare hört talas om dem men jag råkade bara halka in på dem av en slump. Det var inte roliga detaljer jag fick se. Det var diskussioner mellan olika människor som hade en mycket hård och okänslig ton. Det var bilder som saknade censur på alla sätt. Även så avslöjas människor innan de ens har dömts av samhällets lagliga instanser, och det har visat sig att dessa sajter har dömt felaktigt. Alltså hängt ut folk som är helt oskyldiga. Min bild av sajter blev att vi människor har blivit okänsliga, empatilösa mobbare. Men vilka är det som hänger på de här sajterna? Mina elever, som är min direkta kontakt med det som är aktuellt och som ungdomarna sysslar med, har aldrig gett mig några tecken på att de använder sig av dessa sajter. Men kanske är det så att man inte talar om när man hänger på Flashback eller Polistiskt Inkorrekt? Min uppfattning om sajterna är suddiga. Ingen har riktigt kunnat ge mig tillräcklig information om vem som tillåter sådana gränslösa sajter att leva vidare.
Det är tråkigt tycker jag, när människor ger tecken till varandra, att det är rätt att inte bry sig om varann, att vi får säga vad som helst utan att tänka på konsekvenserna. Jag vet att de som försvarar sajterna menar att det är människor som känner utanförskap som möts på de här platserna. Men kanske det har en negativ påverkan av varandra? Det kanske inte är jättepeppande att snacka med ett gäng deprimerade personer om man själv är under isen? Då kan man kanske mera behöva lite positiva energier istället?
Ibland kan jag tycka att människan idag inte vet dennes uppgift i världen. Jag tycker att våran uppgift som människa är att vara en god medmänniska som ger kärlek och omtanke. Oftast får man också det tillbaka. I en sån värld finns inte angivarsajter och mobbingchatter, eller självmord live med ivriga påhejande människor. Horribelt. Vi behöver lyfta blicken och se oss omkring, så skulle vi se att vi inte är så ensamma och utanför, utan att det faktiskt finns folk som är precis som oss, för alla som skriver på de där sajterna FINNS ju i verkligheten!! Eller hur? Våga se och möta dom i verkligheten istället för att gömma sig bakom en datorskärm. Våga BEMÖTA dom och ge dom din tid och lyssna. Kanske lyssnar dom tillbaka.

Vad är en hjälte?

Sport - en väldigt rolig företeelse. Eller aktivitet. Eller underhållning. Förändrar sport världen? Jo, det kan finnas en politisk aspekt, verkligen. Jag tycker om att titta på viss sport. Utföra vissa sporter är också kul. Det finns mycket positivt med sport. Den rosa delen i Aftonbladet, den används dock alltför ofta som underlägg här hemma när jag ska måla. Om den ens kommer med hem från affären när jag köper tidningen. Ibland lägger jag den kvar på tåget eller på nån bänk. Kanske någon som älskar sportbilagan kan få den gratis eftersom jag lägger den här och där. Eller kanske nån uteliggare kan sitta på den.
Något som gör mig lite eftertänksam med sport är ju de gigantiska summorna man kan tjäna genom att bara vara tokigt duktig på att spela tennis till exempel. Flera miljoner som kan bli miljarder. Eller golf. Vad är det som dessa idrottsutövare gör för världen så att de måste belönas med dessa hutlösa summor de inte ens hinner göra sig av med?
Häromdagen skulle jag åka buss. Jag stod i busskuren och min blick drogs till reklam-affischen som satt bakom glasrutan i busskuren. Två stiliga män med snygga kläder poserade. Trevligt. Men så fångade en text mig. Det stod "Marcus HELLNER & Johan OLSSON OS-guldmedaljörer och hjältar" Shit asså. Jag minns direkt, som om det var igår, när de två nämnda herrarna åkte skiten ur de andra skidåkarna på OS. Den spännande målgången när de kom spurtande med raketfart och tog en varsin toppmedalj. Det var galet spännande!! Pär Elofsson grät!! Helt underbar känsla!
Men trots att de här idrottarna gav mig en sån upplevelse så frågar jag ändå: Hjältar??? Vaddå hjältar? Hur då?
Jag googlar ordet hjälte och får fram på Wikipedia beskrivningen av ordet. Den lyder följande: Hjälte är i allmän betydelse en beundransvärd person som utför stordåd, och som på så sätt vinner stor heder och ära. I min svenska ordlista står det: modig person. Om stordåd står det: dåd eller handling som är högt värderad.
För mig är Marcus Hellner och Johan Olsson absolut beundransvärda idrottsmän som ger mig mycket underhållning och glädje. Två män med kämparglöd och stamina. Men hjältar?? Jag vet inte riktigt om det är min bild av hjältar? Vad är det för stordåd som de har utfört? Att åka skidor jävligt fort och vinna lite medaljer för svenska folket(eller för sin egen del??)Nej, det finns andra stordåd, som också kan vara små, där människor blir hjältar.
Jag älskar idrott och idrottare, men det finns någon slags glorifiering av idrottsutövare i våran värld som går över gränserna lite. Hallå - dom utför ju bara ett av sina intressen som de har talang för? Vilken nytta gör de för världen än bara underhållning egentligen?
Imorgon ska jag gråta och le samtidigt. På fyran visar man Hjältegalan. Jag skulle bli förvånad om jag såg Hellner eller Olsson där för att mottaga pris för sina "hjältemod". Nej, på den galan dyker de riktiga hjältarna upp. Jag tycker att den galan är ett bra initiativ att uppmärksamma våra vardagshjältar som besitter civilkurage som tyvärr är en bristvara i dagens individualistiska samhälle.
Sen gråter jag och ler till lite skidåkning.

Slut med Plut Trut

Med risk för att låta gammal igen så undrar jag en sak. Varför kör så många tjejer med den där plut truten på bild nuförtiden? Är det snyggt verkligen? Den där när man trycker upp truten som en kippande fisk vid vattenytan. Facebook-truten som vi säger vi gamla människor. Nej men allvarligt! Slut Plut Trut!!! Det är ju inge fint. Det ser mest dumt ut! Som att det luktar illa eller att man är lite smådum ju. Vad är det för fel med ett vanligt leende, visa tänder eller ej!? Bejaka ditt leende - dina vackra läppar - din gosiga mun!
När jag ändå håller på kan jag ju passa på att gnälla lite på det där kill-modet med hängbrallor! Det MÅSTE väl ändå vara över nu???? Det där när brallorna hänger ned så kalsong och rumpa sticker fram. Det är både fult och opraktiskt ju! Det har ju funnits sen 90-talet så nu måste det gå att avsluta det tycker jag.
Så. Nu har jag fått klaga på ett vuxet vis.
Tack.

Modernisera tiggeriet?

Nej nu måste jag säga det här för det har slagit mig åtskilliga gånger sen en tid tilbaka när jag går på stan. Hur är det egentligen med de här insamlingsbössorna som alla går och skramlar med? Får dom verkligen några pengar nuförtiden? Och tiggarna som har dykt upp även i våran stad, och inte bara i Stockholm. Får dom några pengar i sina smutsiga muggar? Jag skäms varje gång man kommer fram och frågar "skänk en slant till rädda barnen". JAG HAR INGA löspengar längre på mig. Verkligen. Det ÄR SANT. Men dom suckar och ger mig en blick med ett leende som jag väl fattar vad det betyder: Jojo din snåle jävel. Bra ursäkt där! Men jag handlar näst intill alltid på kort. Så jag får aldrig några småpenagar på mig längre. I mitt myntfack ligger just nu två femtioöringar som inte längre räknas som pengar i vårat land. Sen ligger där ett sånt där falskt mynt med skaft som man använder i kundvagnarna på stormarknaden. Kanske behöver även tiggare och samlare tänka om? Modernisera sig? Kanske borde de ha kortdragare? Jag tror inte att de kommer att kunna få några pengar genom att skramla på stan så länge till. De kronor de får måste vara färre än förr då man faktiskt betalade med mynt. En tiggare kom fram till mig och mina vänner när vi satt och fikade på ett kafe och bad om pengar till bussen. Min vän sa: Man kan inte betala med pengar på bussen längre. Nä, det kan man ju inte! Det tänkte jag inte på. Inte Tiggaren heller för han muttrade grinit därifrån.
Är skrammel-bössan ett minne blott om något år? Kommer våra efterkommande att gräva upp skrammel-bössorna ur jorden och klia sig i huvudet och fråga sig vad i jisse namn användes de här för? Nej, nu måste nog tiggeriet moderniseras.

En samling ljuslyktor

När jag flyttade för några år sen, från en del av stan till en annan, bestämde jag att rensa skoningslöst. Vi människor är ju samlare, mer eller mindre, rent biologiskt. Men som sagt det varierar ju i omfång för varje människa. Jag visste att i källaren stod det diverse bråte som INTE skulle få följa med till den nya bostaden. Rensingen började - den var stenhård. Fina gamla böcker - klassiker - lådvis - fick flytta till Myrorna. Hela hallen fylldes med prylar och möbler som jag inte skulle ha kvar. Gamla porslinsdockor, böcker böcker böcker...och jag har ju så svårt att göra mig av med böcker. Vet inte vad det är i mig som gör att jag inte kan överge mina böcker, eller ännu värre - slakta dem!! Trots alla olika föremål som samlades i min hall för att rensas bort så var det en typ av pryl som jag tydligen hade hamstrat. LJUSLYKTOR! Men vem behöver så jävla mycket ljuslyktor!? Vad är det för fel på mig som måste köpa varenda liten fin ljuslykta med färgat glas och falska metaller? Nej, bort med så många som möjligt, spara de som är någorlunda fina, och sen ett nytt heligt löfte: SLUTA KÖPA LJUSLYKTOR!
Livet i min nya bostad tog fart mitt i sommaren. Det var härligt fint och ljust. Inga ljuslyktor behövdes. Jag fick renoverat fram emot vintern. Nya tapeter - så fräscht och fint. Man dekorerar glatt med fina gardiner i matchande färger, nån duk och kanske...kanske...en ljuslykta i matchande färg? Jamen nog är det väl så att det är så trevligt med ljuslyktor. Dels är de ju fina som de är, men sen är det ju så lätt att förändra genom en så enkel och billig detalj! Och när novembermörkret kommer smygande så tänder man ju gärna en ljuslykta och myser lite.
Jag tror att om jag skulle flytta igen, nu, om jag skulle rensa igen, nu, då skulle jag nog ha lika många ljuslyktor - IGEN. Mitt heliga löfte bröt jag nog tidigt, utan att ens tänka på det. Jag vet inte hur många ljuslyktor jag äger. Det är nog med mig som med Maria Montazami och hennes tassels, börjar man räkna så skulle man nog bli ganska förvånad själv...

Tre VARFÖR? idag

1. Varför röker man cigaretter när det på alla paket står med stor text: RÖKNING DÖDAR! ?? Uppenbarligen avskräcker det ju inte. Eller tror man att man är untouchable? Har någon slags immunitet mot allt elände rökning gör med ens kropp? Man kan väl inte bara inte bry sig för det är ju ganska självdestruktivt. Jag vet att det är ett beroende, men när man ser den där texten, borde man inte göra något åt ett beroende som dödar? Nej jag fattar inte, så jag frågar mig varför? När man vet.

2. Varför kräks alltid katterna på de finaste mattorna? Är det skönt med ett underlag? Eftersom katterna har bättre hörsel än oss människor kanske det är lägre splash-ljud när spyan landar? Nej, jag fattar inte, så jag frågar mig varför? Inga dyra mattor i mitt hem heller...

3. Varför röstar man på Sverige Demokraterna? Har man inget lärt sig av historien? Varför skulle man någonsin vilja rösta på ett parti utan ett genuint och genomtänkt partiprogram? Varför skulle den enda valfrågan handla om integration? På vilket sätt har det berört mig personligen så förfärligt och besvärligt? Alla partier har en tanke om integration, och dom har surprise surprise även tankar och planer om annat också som gör att vårat land ska fungera och gå runt!! Nej, jag fattar inte, så jag frågar mig varför? Helt plötsligt finns det massor med integrationsexperter i vårat land, men sen säger man att näää jag kan inget om politik, jag är inte intresserad, om resten av frågorna. Alla är väl intresserade av hur dom vill leva i sitt land? Det är ju det som är politik. Dom flesta som flydde hit till vårat land var också intresserade av sitt land - men fick inte vara det.

Nej jag fattar inte, jag frågar mig varför?

På Stan; Del 1 och del 2

På Stan
Del 1
Jag frågar mig vissa saker som förvånar mig på stan. Som till exempel varför går folk på stan i Foppa-tofflor? Gula, Rosa, Svarta och Turkosa. Jodå, jag har ett par, med smycken och allt på, men jag har dom på jobbet där jag spiller gips och färg på dom, men dom har den funktionen att dom är sköna arbetsskor. På sommaren när jag har semester har jag dom hemma om jag går ut och in korta sträckor som till tvättstugan eller ut på uteplatsen. Men jag skulle väl aldrig ha dom på stan!! Dom är ju skitfula! Nä kom igen nu. På med ett par sköna sandaler eller ett par tennisdojjor istället då och lämna Foppa-tofflan hemma!

Del 2
Okej, nu är det vanligt när det har skett två gånger för mig! Du vet att man ibland är lite bubblig i magen, och ibland så bubblig att man inte kan hålla prutten tillbaka. Men kanske inte på stan. Då går man väl in i något hörn i affären eller sätter sig på en dyna och fisa ljudlöst ned i stolen. Men nu har det hänt mig två gånger att en tant har pruttat mitt bredvid mig på stan! En gång när en tant skulle resa sig inne på Pizza Hut i Cambridge, så släppte hon en ljudlig prutt. Hon var i alla fall trevlig och bad om ursäkt att hon inte kunde hålla prutten tillbaka mitt i maten. Sedan tillförde hennes prutt en lång konversation med det äldre Engelska paret som satt bredvid oss, så det var ju bara trevligt. Och härom dagen när jag hastade mot stationen klev en dam ut ur en bil precis när jag gick förbi, och la av en ljudlig prutt så det ekade emellan husen! Jojo, men inget åh ursäkta heller. Men dom kan ju inte hålla tillbaka de stackars tanterna.

När skönheten kom till stan....

Där kom hon bara! Jag tittade rakt fram för att inte glo och stirrar in i ett fönsterglas rakt på min egen spegelbild - intetsägande. Varför håller man ens på med smink, färga ögonbryn och plocka dem, träna, tänka på vad man äter, klämma pormaskar och platta håret. Så fick hon mig att tänka - skönheten som kom in på cafeet där jag satt. Så typiskt att hon ska äntra denna lokal jag vistades i lagomt när jag sitter och svullar i mig den smaskigaste chokladigaste sockerbomben till tårtbit. In kom hon och nockade oss alla med sin aura av skönhet. Helt naturlig. Inget smink. Perfekt hår - lagom tjockt, lagom blont och lagomt stora lockar. Hon var inte tjock och inte smal. Hon strålade godhet och skönhet och glädje. Jisses vilken människa. Alla såg det - hon var inte medveten. Vad är det med vissa människor? Dessa märkliga energier, denna utstrålning dom har! Var kommer det ifrån? Så fascinerande. Så knäckande för oss andra alldagliga människor när gudarnas varelser står bredvid oss och bestrålar oss och får oss att känna oss som - inget speciellt. Hon är vacker helt naturligt - jag är fixad. Ändå strålar hon mest.
Jag äter min chokladiga tårtbit med avsmak. Varför håller jag ens på? Jag ska slänga mitt puder. Spelar ju ingen roll.

Jag hade inget jobb

Ett brev till en älskade som inte längre finns kvar. Ett brev också till alla oss som finns kvar, älskade eller älskare, som bör tänka på att prioritera i livet och ta vara på dagen. Plötsligt finns den inte där. Varför är vi så dåliga på det? Hur kan det vara så svårt att leva i nuet? Vad lätt man glömmer vad man har. Vad fort det går när man förlorar det.
Ta vara på dig och alla andra du älskar.



JAG HADE INGET JOBB

Jag hade inget jobb. Mina dagar fylldes av radions skval och hemmasysslor av diverse slag. Då och då ett brev som skulle postas eftersom arbetsförmedlingen anser att ett antal jobb ska sökas varje månad. Ett brev till Luleå, ett brev till Malmö, ett brev till Karlstad, det spelade ingen roll sa du för du kunde bo var som helst med ditt jobb. Det spelade ingen roll skrattade jag, för jag får ändå ingen av jobben.

Vad du gjorde på ditt jobb vet jag faktiskt inte riktigt men det var mycket, det vet jag, för om jag ringde någon gång så fick jag alltid lämna meddelande genom din sekreterare. Du hade inte tid. Du satt i möten och pratade med viktiga personer och du var ute på besök och flängde visst hit och dit. Arbetsluncher och fika med någon höjdare på ett fint kafé i stan var inte ett ovanligt svar som sekreteraren gav mig om jag ringde på dina raster. Många gånger fick du förklara för mig och mina tårar hur viktigt ditt jobb var och att det inte betydde att jag var oviktig. Du kom ju hem varje dag efter fyra – eller hur? Ja, jovisst, jobbtiderna ska man respektera.
Jobb var jobb, privatliv var privatliv. Men du förstår att mina dagar var så oändligt långa. Sysslorna upprepades och det var svårt att få träffa någon annan vuxen att samtala med. Dom jobbade ju också precis som du. Dina dagar rusade fram, det vet jag. Idag vet jag också att trots min tristess så var det nog ändå jag som njöt mest. Du hann inte ens uppfatta hur åren bara gick.

Jag rullar fortfarande över på din sida i sängen. Den är bäst. Vi ville båda ligga där, men du fick den eftersom du hade jobb och det var viktigast att du sov bäst som skulle upp tidigt. Din sida var alltid varm efter din kropp på morgonen när du hade gått. Nu är den kall. Och blöt. Mina tårar blöter din kudde och jag blir så arg då också för din lukt försvagas mer och mer och blir saltkristaller istället. Och det konstiga är att din sida inte alls är bäst längre. Hela sängen känns kall, tom och hård.

Hjärtinfarkt och akut bristning i ett viktigt blodkärl i hjärnan sa läkaren. Mitt på jobbet! Nu är du väl nöjd va? Att få dö på jobbet - det viktigaste du hade här livet. Ditt jobb. Nej, fan vad arg jag är på dig också! Hur du kunde gå och dö på jobbet. Det är ju så jävla onödigt. Det är för fan jag som är drama-queen här i familjen!

Vad ska jag göra nu? Jag har inget jobb och ingen du. Jag lägger mig i en tom säng på kvällarna, och vaknar i en säng som är ännu tommare, om jag ens somnar. Du sitter säkert någonstans och skrattar åt mig nu och säger att sängen inte alls är tom – katten ligger ju där. Tack gode gud för katten! Din katt, alltid något slags sällskap, och lite du.

Men tänkte du inte på allt vi skulle göra tillsammans? Vi brukade skämta om att vi skulle fly tillsammans till en öde ö så vi kunde slippa alla ”dryga” människor och alla plikter samhället lägger på oss. Varför åkte vi inte till den där öde ön? Nu är det försent, jag kan väl inte åka dit själv.

Det är så lustigt att medan du levde så hade vi alltid brist på pengar. Trodde jag. Jag hade brist på pengar! Nu har jag massor av pengar, för det hade du förstås tänkt på, att jag skulle gå tryggt vidare om du försvann. Jag har ju inget jobb. Du tänkte på mig, och det märks till och med nu när du inte är här för att säga det i ord. Men vad bryr jag mig om pengar nu, älskade du. Det är ju dig jag vill ha här om jag så ska leva på vatten och bröd för resten av mitt liv. Så typiskt dig att prioritera social trygghet på det viset. Försäkringar hit och försäkringar dit. Mitt bohemlivstänkande passade inte dig. Mitt ta dagen som den kommer, det funkade inte i din värld. Pengar är trygghet sa du alltid och satte in en osedvanligt hög summa på sparkontot varje månad. Vad visste jag om det, du var ju bara så söt när du var så där seriös och lekte bankman.

Jag sitter här i vårt fina hem, med vår katt, ekonomiskt oberoende av dina sparade pengar. Men jag har aldrig varit så förbannat olycklig som jag är just nu. Hör du det? Ser du mig hur jag sitter här patetiskt och luktar på dina kläder? Hur jag kravlar runt från rum till rum för att ha något att göra? Jag vill spola tillbaka tiden, jag vill börja om! Vi gjorde fel! DU gjorde fel som prioriterade jobbet i första hand! Jag kan inte ha det så här men jag vet inte vad jag ska göra. Min syster är så snäll och kommer varje dag för att hjälpa mig. Jag skrattar lite inombords då, för hon kommer och gör allt det där jag gjorde hemma när du levde. Tänka sig att jag inte ens klarar det längre. Vad fan är det frågan om egentligen. Som ett jävla kolli är jag! Kan inte ta hand om mig själv! Hon har ett jobb min syster, ändå hinner hon hit till mig varje dag för att hon vill! För att hon tar hand om mig, vill visa sin kärlek och omsorg för att jag har det tungt just nu som hon säger. Just nu? Vaddå, som om det här går över en vacker dag? Det gör det säger hon och läkaren. Du är i chock, i sorg, i en process som de säger. Jag tvivlar. Din frånvaro, dina pengar har gjort mig förlamad.

Det här är inte självupplevt. Men det skulle kunna vara det.

Ensamt barn - Ego vuxen

Hela mitt liv har jag levt som det enda barnet till mina föräldrar, alltså ett ensambarn som det kallas. Det finns forskning och undersökningar om syskon och deras roll i skaran. Det blir ofta fördomsfulla stereotyproller tycker jag. Hela mitt liv som jag levt som ett ensambarn har jag också råkat på människor (oftast vuxna) som talar om för mig hur jag är för att jag inte har några syskon. "Är du ensambarn? Ja då är du bortskämd va?" eller " Ja ensambarn är ju väldigt egoistiska" eller vid vissa handlingar "hah, typiskt ensambarn!Bara ta åt sig själv.". Och lika förvånad blir jag varje gång. Jag har inte reflekterat eller fördjupat mig så mycket i frågan om syskonbeteenden, kanske just för att jag inte har några syskon att motivera min person med.
Jag vill inte påstå att jag är mer egotrippad än en del andra människor som har syskon. Alla människor är ju egotrippade vid vissa tillfällen i livet men inte ens när jag har varit det så kan jag avgöra om det är bristen på syskon som gjort att jag har utfört den handlingen. Vad det gäller uppmärksamhet så kunde mina föräldrar bara lägga den på mig eftersom det inte fanns något annat barn att se och höra,älska uppmärksamma. Men som min mormor sa när jag frågade sårat om min skuld i att vara ensambarn en gång när jag var liten "Att bli bortskämd med kärlek är aldrig fel".
Det märkliga är att man som ensambarn får ställas till svars för att vara en egotrippad unge, när det (om så var fallet) knappast är barnets fel om det blir bortskämt utan snarare föräldrarna som borde få sig en uppläxning i så fall. Eller? I mitt fall kan inte ens mina föräldrar få skulden eftersom de själva heller inte fick välja att skaffa mig några syskon. Att få barn är ett mirakel, ej alla människor förunnat.
Det slog mig häromdagen att jag kanske borde flytta till Kina. Där har man ju lag på ett barn per familj. Där borde jag ju inte stöta på de här fördomsfulla förutbestämda åsikterna om hur ensambarn vs syskon i olika ordningsföljd ska bete sig. Hela Kina är ju fullt med egoistiska ensambarn - eller?
Ja, vad vet jag.

Hurra för alla revolutionärer!

Vad bra att det finns människor som vågar stå upp för vad de tror på! Annars skulle inte våran värld se ut som den gör. Tänk vad trist om alla var exakt likadana. Fy vad tråkigt. Nej, hurra för det annorlunda, för den egna tanken! Här kommer en liten text som jag skrev nån gång i slutet av 90-talet. Den hörde ihop med några marionett-dockor som jag gjorde i trä.

Du stackars lilla människostycke
som ändras och formas efter andras tycke
med ett livligt sinne och ett bankande hjärta
kvävs din person med en ångestfylld smärta

Du stackars lilla individ
som flyter i mängden så färglöst bredvid
så jävla feg så jävla tvär
vågar du inte stå för den du är?

Du stackars lilla idiot
ingenting du gör blir någonsin stort
det enda personliga som finns kvar
är de dolda illusionerna och längtan du har

Du stackars lilla människoliv
som låtit alla andra ta dina kliv
bli nu stark och skrik ut din rätt
för du är väl inte en stel marionett?

Det är rummet som formar oss
det är för skalet och det yttre vi slåss
medan det inre det äkta göms
den inre människan försakas och glöms.

Lite Singel-respekt tack

Vad är det för fel med att vara singel?
I Sverige har vi ett av de singeltätaste hushållen i hela världen. Än
då behåller vårat samhälle tvåsamhet som norm. Konstigt tycker jag om man nu inte är kristdemokrat och håller stenhårt på kärnfamiljen, och därmed stöter ut ett flertal grupper ur denna norm.
De stora antalet dagar om året går man omkring och är nöjd med livet och tillvaron, om man mår bra. Det är inte så att man som singel går varje dag och tänker på en partner och oj oj oj så jobbigt det är att leva ensam och nu vill jag gosa och mysa och ha sex och åka till IKEA. Nej, det mesta kan man faktiskt göra ändå av det där, som singel. Jag har levt i förhållanden där mannen och jag kanske ändå inte vill göra samma sak och då gör man saker med sina kompisar istället i alla fall.
Som singel kan man ibland bli jävligt trött på den där friheten som alla pratar om. Jamen du kan ju göra vad du vill - friheten. Jo, men man kanske inte vill åka till Kreta ensam. Då finns det gruppresor. Jag gick länge och önskade att jag skulle minsann träffa en man som gillade att vandra för då skulle jag också börja med det. Vandra var en stor längtan hos mig. Men så förstod jag att varför ska jag vänta? Kanske väntar jag på en man som i alla fall inte vill vandra?? Så då åkte jag på en gruppresa med vandring/paddling och det var nog en av de häftigaste upplevelserna jag har haft i hela mitt liv!!
Visst kan man tröttna ibland och tänka kan den där jävla livspartnern dyka upp nån gång. Men när man hör par som bråkar och tjafsar, par som berättar om sina problem, då kryper man upp i soffan med en kopp te för sig själv och myser med lugnet och friheten. Man har det bra ändå.
Så sluta tjata och fråga "har du träffat nån?" "vi måste ju hitta nån till dig" och så vidare, för man säger inte som singel till sina vänner som är sambos "ska du ta och bli singel" bara för att personen ifråga nån dag önskar lite lugn och ro och ensamtid. Det är ju liksom samma sak fast tvärsom! Och man går väl inte i ett partnerskap och tänker hela tiden " jag borde vara singel, jag borde vara singel" ? Precis samma är det att vara singel. Man går inte hela tiden och tänker " jag borde ha en partner jag borde ha en partner". Nej, man har frihet som singel och kan ha fri sex och gosa runt bäst fan man vill. Man kan ringa en vän och göra en massa kul. Man kan krama och mysa med vänner och vänners barn. Man kan kika på ensamma pappor. Ja, man kan ju kika på upptagna män också, för ni skulle bli förvånade om ni visste hur många av dom som "kikar" tillbaka.
Det är väl helt enkelt så att alla lever sitt liv och fyller det med det de kallar lycka och glädje! Ingen kommer undan sorgen och olyckan. Alla dessa ingredienser finns i våra liv oundvikligen. Jag vet att det kan vara av omtanke som man önskar en trevlig singel att bli partner, men det kan också kännas som en press och ett utanförskap. En del har tur och träffar "den rätte" tidigt, andra sparar det goda till sist. Vad är det för fel med det? Vad är det för fel med att vara singel? Fundera på det.

Fru Munter - she was the meanest cat in whole Örebro town

Här i området kallas hon Fru Munter. Jag vet inte om hon vet om det själv, men nån gång har hon väl kanske råkat höra det. - Ja, hon heter ju inte Munter, det står ett annat namn på postlådan. Men hon ler aldrig och hälsar knappt, och muttrar och är ofta arg, då förstår du varför hon kallas Fru Munter, sa Ulla-Britt när jag flyttade hit. Jaha, jaja, tänkte jag. Jag vill inte döma någon förrän jag själv fått min upplevelse av en människa. De kan vara raka motsatsen av vad andra människor säger, men Fru Munter, hon är just inget annat än det ironiska öknamnet hon givits. Vad jag vet.
Idag stod jag och pratade med en av de andra granntanterna. Hon har bott här länge i området. Jag vet inte om Fru Munter också har bott här länge, hursomhelst så känner Fru Munter och min granne varandra sen tidigare. Jag märkte det en morgon när jag stod med grannen vid busshållsplatsen och pratade, och Fru Munter gick förbi med sin lilla cockerspaniel. Hon mumlade något trevligt på sitt buttra vis som var riktat till min granne, absolut inte till mig. Jag vet inte om hon ens såg mig. Jag brukar säga hej till henne ändå. Har inget större behov av ett svar, men då har jag varit trevlig i alla fall. Idag när jag stod med grannen igen och pratade kom Fru Munter knallandes förbi oss. Helt uppenbart såg hon på min granne och hejade, men passerade mig utan ett ord, utan en blick. Jag var nog inte ens luft. Då började jag fundera på att, ja vaddå, om man är över åttio, har man då inte rätt att hälsa på dom man har lust? Kanske gör hon helt rätt och slösar inte på sina "hej" i onödan. Hon har sagt en enda sak till mig, och det var ett fnys om att Doglas, min kisse, hade stora öron! (av tonen att döma så ansåg hon inte att det var speciellt snyggt heller)
Men vad som är så spännande är att Fru Munter är inte bara butter och tvär. Nej, hon är en gåta. Hon och hennes dotter hänger med varandra hela dagarna. Ryktet säger att hennes dotter inte har något annat liv än med sin mor. Inte ens i sandlådan när hon var barn, fick hon leka med andra barn. Fru Munters dotter är jättevacker och säger alltid hej, speciellt när Fru Munter INTE är med. Jag blir så nyfiken. Vem är Fru Munter? Varför verkar hon så bitter? Håller hon sin dotter så hårt som det ser ut och varför? Hon känner hennes dotter för deras extremt tajta relation?
Man ska inte tro på rykten om folk. Man ska göra sig en egen bild av hur någon är genom att lära känna den personen. Man ska absolut INTE skriva i en blogg om hur en människa är som man inte ens känner!
Jag är så nyfiken på Fru Munter, men jag tror inte att jag någonsin kommer att få vet vem hon är och se människan bakom henne. Synd, för det är så spännande att höra om andra människors liv. Och jag slår vad om att Fru Munter är en spännande människa. Bara att få veta hennes verkliga namn vore intressant tycker jag. Men hittils så fortsätter hon att bekräfta sitt öknamn här i området som den vresiga Fru Munter som har stulit sin dotters liv.

Gömd och glömd

Ni vet det där fenomenet när man har något viktigt hemma som inte bör ligga framme av någon anledning, och så lägger man det på ett riktigt säkert ställe!? Stället är så säkert att man inte ens hittar det själv. Varför gör man så? Hur är det möjligt att man kan lura sig själv så väl? Varför kommer man inte på det stället igen när man ska hitta det? Och man letar och letar överallt, till slut är man säker på att det inte kan finnas fler gömställen. Trots detta har man fortfarande inte funnit det man har gömt!
- Jag hade gömt lite pengar. Ett bra och säkert ställe. Så skulle jag ha pengarna, och jag letade och letade men kunde inte hitta dem. Jag skulle kika i byrån, för det var ju ett möjligt gömställe. Lådorna var låsta! Hade jag låst dom? Med vilken nyckel och varför? Var det här pengarna faktiskt låg? Jag raffsade runt bland nycklarna och hittade vad jag tänkte skulle vara den nyckel som skulle passa i byrån. Mycket riktigt, nyckeln passade och jag drog ut första lådan. Där låg inga pengar. Där låg fullt med fotografier. Trevligt, men inte vad jag sökte efter. Nästa låda, inget speciellt, lite kläder helt enkelt. Sista lådan, skulle pengarna ligga här? Jag drog ut lådan. Lådan var full med smycken! Oj, sa jag högt för mig själv, GULD! (Ulla-Britt, 85år)
Det roliga med detta irriterande fenomen är alltså att man hittar en massa andra saker man gömt eller placerat som man inte hittade tidigare. Kanske lite kul och spännande.

Lek inte med mitt hjärta

Varför tror en del att de får leka med ens hjärta bara för att själva få må bra? Sonja Aldéns text säger allt tycker jag, och därför skriver jag den här, för så känner jag ibland...

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet


Så fint och så sant

Kalkonernas julafton - därför lyckas vi inte i Schlagerfinalen!

Oj oj Schlagerkaos varje år! Jisses! Och ingen mer än jag tycks fatta vad vi gör för fel! : )
Sluta skylla på öst-länder och grannar som röstar på varandra! Om man tittar bakåt i historien när vi var flest väst-länder i Eurovision så hindrade det väl inte t.ex. Israel att vinna, eller hur? Vilket land vann förra året om man får fråga? Ja just det NORGE som är våra grannar och som VI för övrigt röstade på, eller vaddå? Så sluta pipa och gnälla. Det handlar inte om det.
Nej, vad det handlar om är att Sverige är så förbaskat seriösa varje år inför Eurovison Song Contest. Mig veterligen finns det INGET land som lägger sånt krut på att få fram det perfekta bidraget att representera sitt land. Det är rena shower med schyssta kläder och underbara stämmor, ljus och ljud som slår det mesta! Titta bara på hur man köpte in helt hysteriskt många ljusstavar inför semifinalen till Annas låt. Vi försöker för mycket helt enkelt! Vi är perfektionister!
Man pratar nu om en tönt- och falsksjungade final, och JA - det är väl det Schlager handlar om? Det ska ju vara kalkon-bidragens julafton! Det är ju kalkonerna vi kommer ihåg eller hur? Alla har sett en söt blond flicka som skönsjunger förut, och allra helst från Sverige. Det är FÖR bra - FÖR svenskt liksom!Det är inget man lägger på minnet.
Nej, vi måste dra ned på antal deltävlingar så att det inte finns så många chanser att hitta ett så perfekt bidrag, och vi måste låta alla blåbär komma fram för det är kalkonernas julafton ikväll!Tänk att skicka Tomas Di Leva! Det tror jag skulle vara en vinnare. Och sen tycker jag att det är sååå pinsamt varje gång vi skickar helt desperat en låt som påminner om ABBA-soundet. Åh så desperat. Bara för att vi vill sååå jättegärna vinna och det har ju funkat förut! Är inte ABBA vinar receptet? Jo, det var det, 1974. Men inte nu!
Vi är helt enkelt för bra på att göra musik i Sverige. Vi ligger liksom före resten av Europa(och Israel). Nej fram för lite ny och originell musik i Sverige. Våga förlora och ha lite humor och självdistans så kommer vi att gå långt nästa gång. Kanske rent av till finalen! = O
Heja Turkiet, Tyskland eller Norge ikväll!

Lilla snigel akta dig!

Här kommer en liten historia om ångesten att trampa på en snigel.

Slemmet målar en smal linje över asfalten. Luften är fuktig efter regnet fortfarande och de luktar varm asfalt. Snigeln skyndar sig, men det går inte så fort. Länge har färden över den varmfuktiga asfalten pågått. Nu måste snigel skynda sig, men det ju inte så fort. Molnen har legat tunga över skyn, men nu börjar en glipa bildas mellan två cumulus och solens strålar smeker marken som laserstrålar över dansgolvet. Med rasande fart antar asfalten en ljusgrå ton istället för den korpsvarta fuktiga som precis gjort snigelns autostrada så färdbar och vänlig. Snigel måste skynda sig nu, men det går inte så fort. Obarmhärtiga är solens strålar. Ett moln drar över endast snigel. Vad är det för moln? Är faran över? Har snigel ännu några minuter till godo i sin långsamma transport? Fyra skuggiga bokstäver kan urskiljas ur molnet: N I K E.
Hennes händer kramar hårt om gångstavarnas handtag. "Åh, vad jag avskyr det där kraschandet ljudet" säger hon till sin vän. "Det skär i hela själen!". "Ja, det är hemkst" svarar vännen, och de trampar vidare.
Kvar på asfalten finns en tunn linje målad av slem, och den avslutas med en blöt fläck.

Dare to live!

Jag hörde en intervju med Gösta Ekman idag. En mjuk och trevlig man verkar det som. Klok och duktig. Men också en mörk och djup sida. Han menade att komik och tragik ligger väldigt nära varandra, att de hör ihop. När han var ung hjälpte hans pappa honom in på skådisbanan, men för att hålla sig kvar talade hans kände skådisfar om att det gäller att vara skicklig och hålla sig kvar av sin egen kraft, där kunde han inte hjälpa Gösta längre. Det är väl sant. Kändisbarnen är ju oftast begåvade också precis som sina föräldrar. Sällan är dom väl ovärdiga sina egna karriärer. Men när Gösta sökte in till scenskolan blev han inte antagen. Han talade då om att han fann en möjlig lösning som alltid fanns där, det var att ta sitt liv. Han försökte också, flera gånger på olika vis. Tänk om han hade lyckats?! Denna underbara, mjuka och fantastiskt begåvade man, en av våra största skådisar i hela Sverige! Vad vi hade gått miste om då!
Den där mörka sidan vi har. Hos vissa är den väldigt djup, andra mindre djup. Det är bara så vi är vi människor. En klok ung dam frågade mig en gång om självmord kunde vara det enda alternativet för vissa? Jag blev perplex. Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Så kan det ju kännas ibland men....
Vad det gäller intervjun jag hörde med Gösta Ekman idag, så var det något som rörde till inne i magen på mig. Just precis så som han beskrev det, att om det blev för outhärdligt så kan man alltid sluta leva, just så har jag själv tänkt förut. Det var hemskt obehagligt och sorgligt. Självmord är sorgligt när en människa så unik och underbar väljer att lämna oss. Jag tycker att det är så skönt att Gösta finns kvar hos oss. Jag känner mig glad för att min hormonella och oroliga tonår inte fick mig att välja den enkla vägen.
Om jag tänker på frågan igen som den unga damen ställde, så blir jag mer och mer säker för varje dag på att självmord INTE är det enda alternativet någonsin! Människan kan råka ut för de värsta och vidrigaste hemskheter i livet. Men människan är mycket starkare än vad hon tror! Hon klarar så mycket!
Det är inget farligt att dö. Det är inte svårt att välja den vägen. Nej, den stora utmaningen är ju att leva!! Livet ger hårda prövningar. Och människans djup är mörkare vid vissa tillfällen i livet, men ljuspunkterna dom finns där. Man måste bara våga se dem och våga leva!
Som Ola sjunger så fint i sin sång:
"You're not afraid of pain, I know what you did
But now the question is do you really dare to live?"
Våga leva! Börja nu! Ta för dig! Den här världen är för dig!

Att diska

Att det kan vara så fundamentalt skittrist att diska!! Jag har haft affirmationslapp ovanför diskbänken där det stod "det tar bara några minuter" men ändå har jag inte känt mig mer peppad för det att ställa mig och diska upp. Inte heller hjälper det med de där lyxiga färglada eller piffiga diskhandskarna som finns nuförtiden. Inte heller det faktum att min rara katt Lille Raipas gärna sitter och tittar på och tafsar förstrött på diskborsten när jag diskar. Nej jag avskyr det.
NEJ DOM HJÄLPER INTE Jag drar mig för det in i det längsta.
Jag lagar ju ofta min egen mat och finner ett större nöje i det än att ta rätt på min disk sen efteråt. Men det resulterar ju också i en mängd disk varje dag. Och inte är det så kul att stå å diska varje dag heller?? Hur bär sig folk åt när de alltid lyckas ha en sådan fin och undanplockad diskbänk egentligen? Jag fattar inte. Jag är så positiv om och om igen för varje dag när jag häller upp en disk med varmt diskvatten och Grumme diskmedel som är min favorit. Men vad händer sen? Jo, diskjäkulskapet står i blöt i några timmar och så är vattnet både kallt och grumligt, och jag får börja om processen!
Men det är ju sant som det stod på affirmationen: "det tar ju bara några minuter" Spelar ingen roll.
Snälla någon, förbarma sig, skänk mig en liten söt bänkdiskmaskin. De är så fucking dyra men måste ju vara en pryl som skänkt från ovan till mig. Snälla.... Jag kan ej längre uthärda tortyren att diska!

En hyllning till min mamma

Jag vill tillägna dessa rader till min mor som är en fantastisk person.
På många sätt har min mamma bidragit till den jag är idag. Min mamma har alltid funnits för mig när jag var liten, och hon tycks stå vid min sida än idag. Jag vet även om jag själv inte har några barn att mammor är alldeles förfärligt tyngda med skuld och oro över sina barn och sitt föräldraskap. Min mamma har bara velat göra det rätta, och har varit min mamma helt oegoistiskt och utan självupptagenhet.
Jag kan idag göra mycket tillsammans med min mamma. Det är jag oerhört tacksam över, för jag vet att inte alla har en sådan förälder överhuvudtaget. Nu kanske ni tror att min mamma uppnår helgonstatus, även om jag inte på något vis vill att hon ska dö martyrdöden. Någon martyr är hon ej, men hon har ett hjärta av guld precis som ett helgon. Hon besitter också en ofattbar styrka som för mig ibland känns övernaturlig.
Senare i livet så vänder rollerna. Man blir mamma till sin mamma. Jag ser hur min mamma tar hand om sin mamma idag, och snart är det min tur att ta hand om min mamma.
Min mamma och jag har haft tuffa tider ihop, och kanske är det tack vare dom som vi har den relation vi har idag. (om man nu kan säga att det är tack vare...??) Jag brukar ofta tänka på hur viktigt det är att berätta för människor som betyder något för mig, hur mycket de betyder och hur mycket man tycker om dom. En dag kan det vara försent, och det skulle kanske vara det enda jag skulle ångra i mitt liv, att jag inte uttalade min kärlek. Det är så lätt att skälla på folk. Tänk på det.
Kram och puss till min mamma - HON ÄR DEN BÄSTA!
Hoppas vi har många år till framför oss med skratt och galna upptåg som vi redan genomlever.
Det här är en hyllning till min mamma. Den bästa av dom alla.

Ett litet Plåtluder

Härom dagen kände jag lukten av en doftgran, en sån där man har i bilen. Genast dök det upp en del doftminnen från när jag var yngre.
Jag var bara runt 16-17 år när jag blev vansinnigt kär i grannen, ja sonen i huset alltså. Han var två år äldre än mig och brassade runt i en gammal Saab Lancia. Den var skitful och blårykte, och den körde han fram och tillbaka i på vägen nedanför vårat hus. Det kittlade i magen varje gång han åkte förbi. Han såg cool ut tyckte jag, snygg. Jag hade träffat honom lite innan och något hade det börjat bli mellan oss, men jag var för rädd för att verkligen våga tro att det var så. Skulle den där coola killen verkligen gilla mig? Till saken hör att det var varm sommar, men jag satt inne och spelade Nintendo Super Mario, för jag hade precis opererat bort en visdomstand och såg mest ut som en hamster med ett jätteblåmärke på den svullna kinden. Jag vägrade gå ut och visa mig, och minst av allt ville jag att HAN skulle se. Jag såg ju förjävlig ut! Min mamma såg min långa längtande blickar när hans vrålåk svischade förbi på vägen fram och tillbaka ett antal gånger om dagen.Hon förstod hur det låg till och skojade att det där nog var "plåtkärlek" som hon sa. Men i mitt hjärta värkte det av sorg. Tre veckor skulle det ta innan jag var frisk igen och jag var säker på att hans intresse skulle ha svalnat då, han skulle ha glömt mig och jag skulle aldrig sitta i den där gamla Lancian och ragga runt med honom heller. Men veckorna gick och en dag ringde han faktiskt. Jag blev så nervös. Han undrade om vi skulle åka på disco till Fagersta på kvällen. Jag stammade och sa att jag inte visste och att jag skulle ringa tillbaka efter att jag hade frågat min kompis om hon ville följa med. Men då backade han, och jag fattade att det var nu eller aldrig! Han ville åka själv med mig. Så jag sa ja! Nu skulle jag åka Saab Lancia med min coola grannkille! Jag var så nervös hela dagen. Så kom kvällen och han skulle hämta mig. Jag gick ut, men där stod inte Lancian. Han hade lånat sin pappas Ford Sierra, och han var välklädd och luktade gott. Ojoj, tänka sig att han ville åka "finbil" med mig, han skulle bara veta vad jag hade suttit och spanat efter hans Lancia. Det blev vi efter den kvällen. Jag var jättekär och jag fick naturligtvis åka många gånger i hans Lancia sen, innan han bytte den till en sportig knallröd och dyr Honda Civic. Men vad jag mindes, allra helst med mitt doftminne, var att han hade massvis med doftgranar i den. Så när jag känner doften av en doftgran så kommer de här härliga minnena fram.
Tre år varade våran passionerade ungdomskärlek, som för mig var tre år av riktigt allvar, plåtkärlek eller ej. Hur som helst bytte jag upp mig till en Chevrolet Impala - 65. : ) Nu kanske ni håller med min mamma, men håller ni inte med mig också när jag säger att nog är det något speciellt med en trevlig man och en snygg bil? Visst är det härligt med lite plåtkärlek!

Perfektionistens trädgård - talar om lycka eller olycka?

Min granne är en man i sina bästa år, skulle väl chansa på runt 35. Han bor ensam och jag kanske vet varför... Det är väl bara som jag spekulerar, men han är en ren och äkta perfektionist. Jag har aldrig varit in till honom, men allt utanför, nämligen hans trädgård, är helt perfekt. Det är blommor och träd och buskar högt och lågt, men helt klart ordnat i ett mönster. Det är stenpartier och dekorationspinnar och fint staket och ljuslyktor.... Pust stånk och stön...behöver jag förtydliga det mera? Ser ni inte det framför er? Det blir så perfekt och ordnat att det blir trist. Han är själv väldigt proper också, men ganska färglös och tråkig. Ingen glöd eller passion där heller. Jag älskar ju trädgårdsarbete, men jag tycker det är snyggt när det är ordnat på ett naturligt vis. Förstår ni? Inte så uppstyltat.
En gång hörde jag en trädgårdsmästare på tv som sa: " Om du vill vara lycklig en dag;Sup dig full, Om du vill vara lycklig en vecka; Skaffa en partner, Om du vill vara lycklig ett helt liv; Skaffa en trädgård". Det tyckte jag var skojigt. Men när jag tittar på den här perfekta killen med hans perfekta trädgård kan jag inte känna lycka. Det känns som trädgårdsarbetet är mera tvångsmässigt för att hans övriga liv är bara tomt och ensamt. Man ska inte tycka synd om andra, det hävdar jag bestämt. Det finns inget som nedvärderar folk som när man tycker synd om dem, och själv avskyr jag när nån tycker synd om mig. Men jag tycker ändå synd om den här mannen. Var är passionen? Var är glädjen? Jag tycker heller inte att perfektionism är särskilt nyttigt för människan. Kaos och ordning ska det finnas i människans liv, och lite övervikt av kaos mår man bäst av sägs det. För en perfektionist är man ju aldrig tillräcklig heller.
Hoppas att han inte alls uppfyller mina fördomar om vem han är. Nej, jag hoppas att han är lycklig i hela sitt liv med sin lilla perfekta trädgård.

Lär dig lite Buss-vett

Om man vill göra sociala experiment är stadsbussarna i svenska städer utmärkta ställen att testa detta på. Exempel på oskrivna regler av bussvett som bör följas på en svensk stadsbuss:
Om det finns en egen plats så tar man den. Man sätter sig inte bredvid någon om man inte måste. Jag undrar bara då hur man väljer vem man vill sitta bredvid? Hur väljer du? Jag tycker nämligen själv att jag alltid är den som folk sätter sig sist hos. Hur väljer jag? Jo, jag sätter mig inte hos stora män för då får man sitta obekvämt eftersom de tar upp så mycket plats. Män måste ju alltid sitta med benen brett isär och är de då också kraftiga, ja då får man nöja sig med kanten på sätet. Jag sätter mig aldrig hos den där tandlösa pratglada gubben från Norrby, för då har jag skavsår i öronen och frätskador i näshålan. Jag tror att om jag måste, så sätter jag mig hos någon i min ålder ungefär, någon som ser snäll och oförarglig ut. Eller väljer jag någon äldre fin dam. Jag sätter mig inte hos någon med småbarn, det kanske överröstar min musik i mobilen.
Man lämnar plats till barnvagnar och äldre människor. Ja, det tycker jag är en självklarhet, men tydligen tycker inte alla som jag. Allt för många står å hänger och dröjer när det kommer äldre och barnvagnar. Ganska egotrippat.
Man låter de som ska ut ur bussen gå av först innan man går in i bussen. Nja, inte heller här tycker alla att den regeln behöver följas. Otrevligt tycker jag. Det blir ju så rörigt.
Man sitter inte och glor på någon, och börjar absolut inte prata med någon. Nej, det är ju fult att glo, inte speciellt trevligt heller för den som blir betittad. Man vet ju inte varför folk glor. Hänger en snorkråka ut ur näsan? Eller gillar glo-aren min frisyr idag? Vem vet. Försök att titta i en tidning istället eller bär hörlurar(du måste inte ha någon musik på, det ska bara se så ut)så är du ingen obehaglig fluktare. Men det där med att prata med främmande människor, det gör jag ofta. Det är supertrevligt! Många blir glada och engagerade när man tilltalar dem, andra tittar konstigt på en och svarar med något mummel eller inget alls.
Man går några steg till ifrån bussen när man har hoppat av den. Det tycker jag att man snabbt ska se till att göra eftersom det kan komma folk efter som kanske har bråttom vidare till en annan buss. Men icke! Där finns stopp-proppar ibland och de är inte alls medvetna om att andra människor finns omkring dem.
Man hjälper damen med rullatorn av och på bussen. Jamen det kan kännas underbart att göra dagens välgärning faktiskt! Prova!! Det räcker inte alltid att bussen pyser och sänker sig lite åt sidan. Tanterna har ibland handlat lite för mycket så det minsta man kan begära av din hjälp är att du tar hand om kassarna tills tanten har kommit av, om det så innebär att du själv får kliva av några sekunder.
Det är väl några av de viktigaste reglerna att tänka på på stadsbussen om du inte vill köra några sociala test förstås och se vad som händer. Det kan du ju skriva om i din blogg sen! : )

Gitarrer som våldtas

Jag har sett vid vissa konserttillfällen, hur musikerna blir väldigt inne i sin musik. De blir ett med instrumentet på något vis. Det tror jag är bra för att få musiken så äkta som möjligt, direkt från hjärtat. MEN....så kommer det till en gräns faktiskt! Jag har också upplevt ett lättare illamående, speciellt vad det gäller gitarrister som nästan ligger med sin gitarr! Jo, det är sant!! Har ni aldrig upplevt det här? De nästan hånglar upp gitarren, kontakten med publiken är bruten och på scenen står en gitarrist med sin gitarr och har samlag med den. För mig som har upplevt och sett det här tror jag illamåendet kommer av att det nästan upplevs som en våldtäkt när jag beskådar den här närmast sexuella intimiteten som musikern har med sitt instrument. Jag vill inte se det här, det blir så privat! Så därför önskar jag alla musiker att ge sig hän och älska passionerat med sitt instrument, men snälla våldta inte din gitarr!

Vattnets kontraster

Ibland tittar jag på min Abessinierkisse när han dricker ur kranen. Han är smart den där katten. Han ber om att få dricka ur den rinnande kranen. Där står han på diskbänken, en huskatt (om än renrasig och vacker och intelligent, inte direkt huskatt i den meningen alltså) och dricker ur en rinnande kran med vatten. Då tänker jag att vilka kontraster det är här i världen. Min kisses ras härstammar från Etiopien, och i flera av Afrikas länder har det inte regnat på flera år. Där finns inga rinnande kranar. Där får människa som katt dricka ur det lilla smutsiga vatten de möjligtvis kan finna, någonstans i marken. Och här sitter jag och småler åt min mysiga innekatt dricker ur min rinnande kran vatten, det tar aldrig slut. Han säger till, och jag vrider på kranen, han dricker och jag springer runt och grejar lite hemma medans han stillar sin törst. Konstigt det här med vattnets kontraster.

Abstrakt konst - det svåraste

Jag är en sån där skapande kreativ människa. Jag syr, pillar med pärlor, tovar ull, broderar, tecknar, målar..... Ja, you name it! Allt pillemojs är skoj och berikande för mig och min själ. Utan det skapande skulle jag förmodligen dö, själsligt, och så småningom, kroppsligt.
När jag målar så blir det ofta figurativt. Vad som är väldigt intressant med det här med figurativt kontra abstrakt, är att folk i allmänhet tror att det lättaste av dem är att måla abstrakt. Har man inte ett flertal tillfällen hört hur någon i sällskapet innan lutat sig fram över den abstrakta målningen på utställningen och sagt " Herregud, de där sträcken och fläckarna kan ju min fyraåriga dotter måla", eller " Men tar dom betalt för det här skiten, och flera miljoner!! Det är ju förfärligt!". Ja, människan i allmänhet, har en speciell förkärlek för det figurativa målandet. Det ska synas vad det är, det ska vara likt, och om det är så likt att det ser ut som ett foto, ja då är det RIKTIGT bra konst! Till saken hör att det är det abstrakta måleriet som är det mest svåra att måla. Jag gick på en utställning här i Örebro, ett vernissage, med abstrakt konst, (James Bates för dom som vill kolla honom, han är rysligt bra) och fick en kick! Shit vad bra!!! Jag vill också måla abstrakt! Varför ska jag måla katter och skor, fy vad tråkigt! Det vet väl alla hur dom ser ut! Nej, nu vill jag måla abstrakt. Hem traskade jag och började greja med min färg och mina dukar. Men nej.... Nej nej... Det är så svårt! För om du målar ett äpple, så vet du och din hjärna direkt, så här ser ett äpple ut. Kanske har du till och med ett äpple hemma som du ställer upp och målar av. Men om du vill måla äpplets betydelse, känslan av att hålla ett äpple eller hur det smakar. Få fram känslan av äpplets färg och form. Helt plötsligt blir det svårt. Hela tiden vill jag i mina mönster och former av färg, lägga in något figurativt. Jag är så himla figurativ att det stör mig! Nej, det svåraste som finns är att måla en fantastisk och proffsig abstrakt målning. Mycket mycket svårt.
En av mina favorit konstnärer som målade abstrakt (fast det tyckte han inte själv att han gjorde) hette Mark Rothko. Det är han som har gjort målningarna på bilderna ni ser i detta blogginlägg. De är så fantastiska. Man ser i den figurativa bilden ett kyssande par. Den är på gränsen till på väg att bli abstrakt. Det är så mycket fart och passion i den tycker jag. Lika mycket passion finner jag i den abstrakta bilden med de eldiga färgade partierna. De är mycket intensiva. Och nu ska ni inte tro att eran lillasyster på fyra år lätt kunde måla den här målningen. Nej, för har man bestämt innan vad man vill få fram så är naturligtvis de här partierna mycket medvetet lagda både i färgval och form. Hur linjerna mellan formerna får ta plats...
Okej jag börjar flumma iväg i min konstvärd nu känner jag. Men vad jag vill få fram är att jag finner den abstrakta konsten fantastisk och fascinerande. Den är fri och möjlig för egna tolkningar när man beskådar den. Den killar folk i magen på alla vis, vare sig du blir glad eller upprörd när du ser den. Om du tittar på en tavla på ett äpple som är fotografiskt likt, tänker du: jaha bra gjort, skulle jag aldrig kunna gjort själv, det liknar verkligen ett äpple! Sen går du vidare och har ingen speciell känsla.
Att kunna måla abstrakt och framkalla dessa känslor hos andra, ja det är sååå jääääkla svårt!!! Prova själv. Om det inte går, fråga din lillasyster på fyra år om hon kan hjälpa dig! ; )

Phalaenopsis - Pal, ey? No please.

Phalaenopsis. En vacker orkidé som finns i var mans hem nuförtiden. Den fick ett väldigt genom slag för några år sen och alla kunde ha den hemma som krukväxt för den är oerhört lättskött med många vackra blommor och ser exlusiv ut. Lila, rosa, gula, vita och vinröda..... Inne på Coop Forum finns det alltid Phalaenopsis. De ler med sina små ansikten mot mig när jag går igenom grindarna. Blom-avdelningen ligger placerad först på Coop, och som sagt, där står dom. Jag har faktiskt haft några stycken. Jag har fått nån i present och även köpt själv, men trots att de anses som lättskötta så lyckas mina alltid dö. Jag förstår inte. Jag har testat att placera dem i olika ljusförhållanden för att jag vet att de inte vill ha för mycket sol. De har fått genomskinliga krukor för att luftrötterna är så viktiga. Jag har spolat ljummet vatten i fem minuter en gång i veckan eller bara var tionde dag, enligt tips från vaktis på mitt jobb som tydligen är orkidé expert, men nej då.... Bladen blir som gelé. Blommorna trillar av och börjar verkligen inte att blomma om. Nej, en ful torr stolk pinne sticker upp och bladen dör sakta bort. Jag kan inte få dem att överleva. De är som en vänskap som dör ut. De är kinkiga och otacksamma och så dör vänskapen ut liksom, fastän man kan se något vackert där och bara önskade att det skulle leva vidare så dör de ut! Phalaenopsis. Jag skulle vilja ha flera stycken! De skulle blomma och blomma och vara vackra och pryda mitt hem, göra det exotiskt. Men vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig för att få denna blomma att överleva min kärlek och omvårdnad? Hur kan de där små ansiktena le mot mig så vackert i en stor lagerlokal utan solljus på Coop Forum, men så fort de kommer hem till mitt hem så slocknar leendet?
Phalaenopsis. Pal, ey? No please. (Kompis eller? Nej tack)
Nej Phalaenopsis är ingen vän för mig. De är lättskötta. Men aldrig nöjda. I mitt hem slocknar deras ansikten.

"Vackert väder" av Jakob Hellman

Kom med och lägg dej här i gräset under mej och
blöt ner kläderna
Det är väl vackert väder ovanför molnen
men regn där vi står
Åh, de finns ingen vackrare än du
i din vanliga tröja och i ditt våta hår

Jag håller mitt lilla liv
emellan händerna
Nu har jag lust att ta ett kliv och
sätta nåt spår innan jag går
Kom med och gör en liten stund som ska
va kvar i hundra tusen år

Ibland vill man inte gärna gå in
fast regnet öser ner
Ibland vill man hellre sitta kvar
Och skratta högt där döden ser

Har du fått andra himlar
i ögonen?
När du får mej vart du vill
med de vanliga blå
Kom med och lägg dej i gräset under mej och
blöt ner kläderna

Vad tänker du påååå?
Och lägg dej på marken under om du vill
och sätt ditt liv på spel för min skull

Det bara killar i magen när jag hör den här låten med Jakob Hellman. Texten är så himla mysig också! Därför lägger jag nu upp den här! Och så myser jag.

FACEBOOK-TYPER

Det är så skojsig när man tänker på alla olika FACEBOOK-typer det finns. Kanske är det här ett stort generaliserande, men hittar du någon persontyp som du kanske passar mer eller mindre in på?:
Den personlige: ...som kanske skriver lite för mycket information på sin logg eller i sin profilrad än vad som gör andra människor bekväma. (Kan göra slut via Facebook också.)
Blogg-wanna-be'n: ...som i sin profilrad skriver en hel uppsats om vardagliga ting som den gjort idag som egentligen kunde passa bättre i en blogg där till exempel såna som bryr sig om såna trivialiteter går in och i de facto läser dem med nöje. (oj lång mening där!)
Annonsören: ...som skriver hela tiden och frågar om nån är intresserad att köpa ditt eller datt eller om nån vill åka dit eller dit eller låna det eller det.
Psyko-analys-sökaren: ...som skriver om hur hemskt det är och hur jobbigt den har det, fast i lite dolda ordalag så att vännerna måste fråga helt öppet på loggen och trösta.
Familje-facisten: ....som hela tiden skriver att den har vääääärldens bästa familj och vääääärdlens finaste hem och allt är såååååå bra.
Flirtisen: ...skriver flörtigt till alla och antyder att många av vännerna är tidigare sänghalmspartners.
Spelaren: ....som bara använder Facebook mest för att spela Farmville med mera och tror att alla verkligen vill se på loggen att den köpt en ko.
Test-göken: ...som göra ALLA Facebooks tester och också publicerar resultaten med en klämmig kommentar.
YouTube-fanatikern: ...lägger upp tjugo YouTube-klipp om dagen.
Kryptikern: .....skriver interna meddelanden som bara vissa förstår och lämnar resten i ett förtvivlat mörker.
Taskmörten: ....som lägger upp alla ofördelaktiga bilder på sina kompisar som inte direkt är censurerade, men inga bilder på sig själv, och skriver elakt haha i kommentaren.
Nojaren: ...som kollar igenom allas vänners vänners vänner och kommentarer och logginlägg i fall att.... Oftast dom som vill ha funktionen som visar vilka som har varit in på din sida.
Hjärte-vännen: ...som alltid och överallt skriver det lilla svarta hjärtat <3>
Kedjebrevs-trofast: ...den som alltid följer alla kedjebrevsuppmaningar och alltid skickar dem vidare, och alltid tror på att det är Facbooks grundare som skickar de där "nu är Facebook överbelastat och du kan bli utkastad"-mejlen...
Mest-kompisar-vinner-personligheten: ....tackar ja till ALLA vänskapsförfrågningar trots att den aldrig hört talas om personen i fråga, bara för att få en hög siffra på sitt antal vänner.
Ja, det finns säkert flera typer, kanske kan du påminna mig om du har något bra exempel som jag har glömt! Man kunde väl skriva i evighet om detta fenomen i våran I-lands-värld, men jag sätter punkt här och tror att jag har täckt in de flesta(värsta?) och mest förekommande! Jag vet själv några av dem jag prickar in till viss del! Hur är det med dig? ; )

På promenad efter bevis

Efter att ha legat sjuk hela veckan tog jag mig idag en uppfriskande promenad för att pröva mina krafter. Efter ett tag kom jag på att jag också letade vårtecken! Det dripp-droppade så härligt överallt, solen värmde och vårfloder porlade överallt. Brun snö såg jag också, och hästarna var ute igen och vid en husvägg blommade faktiskt också krokusar hör och häpna!! Jo, det är sant! Tyvärr får man ju också gå på The Walk of Bajs , nu när snön smälter bort kommer allt bajs fram. Är det Pedigree pal som gör hundbajset så rött? Nej, jag bara undrar... När jag börjar gå hemåt så har jag sett mina vårtecken och känner mig ganska nöjd. Våren ÄR på väg. Det ÄR varmt i solen. Snön HAR verkligen börjat smälta bort, och det väldigt fort! Men nu är jag trött på att kolla om våren är på G. Min dröm om att ha en karriär som kriminolog och analytiker kommer fram. Fantasin börjar sprudla och jag ser plötsligt spår efter brott! Mystiska fotspår i snön, tappade vantar som kan användas som bevismaterial, och när jag nästan är hemma hittar jag ett blodspår efter ett skott på väggen i tunneln! Det kräver att fotograferas! Sedan travar jag nöjd hem i solen! Vilken härlig promenad, skönt är att få öppna alla sinnen när man legat inne mellan fyra väggar och sovit en vecka!

När har man förlorat sitt värde som människa?

Här tältar massmördaren Mattias Flink i det fria. Den löpsedeln kan man se idag från en av våra mest kända tidningar. Frågan som dyker upp för mig när jag ser den är ; När har man förlorat sin rätt till att vara människa? Jag blev erbjuden ett jobb som fotolärare en gång på kvinnoanstalten Hinseberg. Jag tackade nej, och det gjorde jag därför att jag visste att jag skulle få det väldigt svårt med att avhumanisera de interner som bodde där inne. Oavsett brott dom begått. För, bara för att man sitter i fängelse så blir man väl inte mindre människa för det? Man får väl inte mindre behov, önskningar eller drömmar? Allt det som gör dig till människa. Jag tänker på det här läskiga man har inom sig att man så gärna vill straffa. Jag tänker också på om man nu skulle förlora vettet i ett ögonblick, så som Mattias Flink gjorde, och skjuta ihjäl en massa människor, sen är alltså livet över? Du har därmed förlorat ditt mänskliga värde? Jag hoppas att det aldrig händer. Jag hoppas att jag aldrig förlorar fattningen så grovt att mitt liv är över i nästa sekund. Jag hoppas att jag alltid kan få en andra chans när jag har gjort något dumt. Jag kan förstå den sorg och bitterhet och suget efter hämnd hos de anhöriga till Flinks offer, men får man ens tänka på Mattias Flinks anhöriga? Vad hände för dem? Skam, sorg, förtvivlan, skuld? Rädslan för att folk aldrig kommer att förlåta? Alltid straffas? Som när media till exempel skriver; Ja ja nu är minsann mördaren Flink ute och tältar också! Hur kul ska man egentligen få ha när man är dömd för mord? Ska inte han sitta i sin cell och ruttna bort mellan fyra väggar för vad han har gjort, för alltid? I hela hans liv! Inga förmåner ska han ha! Han ska utarmas som människa. Avhumaniseras. Raka av honom håret - så de alla ser likadana ut. Ge honom ett nummer- ta bort hans namn. Som Hitler gjorde med sina fångar i dödslägren. Det är lättare att förtrycka och plåga då. Jag vet att om jag hade börjat jobba på Hinseberg hade jag träffat många människor där. Alla med sina egna öden. Alla med sina egna drömmar. Alla är människor. De har gjort dumma saker och får ta sitt straff, men för det slutar de inte bli människor. Kan någon ärligt säga att "Jag kommer aldrig att få ett tillfälligt rusutlöst tillstånd av psykostisk karaktär och göra något dumt som jag inte kan kontrollera"? Jag vet att det finns människor som är skadade och som man kanske har svårt att hjälpa av olika skäl, eller som till och med inte vill bli hjälpta. Men trots det som får vi inte sluta behandla varandra som människor för det. Det skrämmer mig. Så Mattias Flink, tälta på du om du tycker det ger dig något. Jag litar på att du har plitar med dig som ser till att du inte rymmer och mördar nån mer, om det nu finns någon risk för det.

Folk som gör sig onödiga

Jag råkade hamna på Svenska Hollywoodfruar idag på TV en sväng när jag zappade runt de trista utbuden. Jag bara fastnade och förundrades över hur onödiga de människorna känns. Det är ju hemskt egentligen. De springer runt i sina leopardkläder och sönderblekta hår, fula silikonbröst och botoxade ansikten och....
Paris öppnar hem för misskötta djur?
ja, vad gör dom egentligen?? Maria Montazami köper tofsar till sitt hem(89 st!) och Anna Anka spottar galla över sin exmake som hon för någon månad sedan lovordade att han var den bästa av de bästa och sedan däremellan tar hon några fitnessbilder på sig själv och säger att hon är så snygg och att det är bra att hon nu äntligen är singel så kanske hon får pöka för det har hon ju inte fått på sju år. Jag fattar ingenting. Varför är det här något att se? Varför vill
folk följa såna här program med dessa meningslösa människor? Paris Hilton är även hon en person som jag har funderat mycket på. Hon har så otroligt mycket pengar, och tid antar jag, och det känns som hon själv inte verkar veta riktigt vad hon har för syfte här i världen, men istället för att engagera sig i någon välgörande sysselsättning så festar hon upp pengarna! Hon apar sig och bär sig åt, visar sitt skrev för skvallerpressen och hånglar och gör sexvideor. Det kan hända att jag låter som en moraltant nu, men det är ju så meningslöst när hon kunde gå till historien som den söta unga tjejen som stöttade fattiga barn eller jobbade engagerat med miljön. Hon skulle kunna festa OCKSÅ eftersom hon har så förfärligt massa pengar, men hon väljer att vara meningslös och apar sig. Jag hörde på radion att Michael J Fox har samlat in massor med pengar till forskning för att hitta botemedel mot Parkinsons som han ju faktiskt själv lider av. Det finns många kändisar och rika människor som jobbar så här i alla fall. Meningsfullt. Tack och lov för det. Jag är säker på att det skulle fylla själen och generera mer lycka i livet för t.ex. Paris eller Anna Anka om de la pengarna och kraften på sådana sysselsättningar istället. Pengar ger nog bara "rikedom" och lycka för människan om man vet att göra något gott med dom, och dessutom skulle världen se lite trevligare ut. Men inte kanal TV3's TV-tablå förstås! Eller skvallerpressen...

DU är ingenting om du inte hjälper dina medmänniskor

Mitt livs lista

Känner ni igen det här med att man ofta har så lätt att komma ihåg negativa och tråkiga upplevelser mycket starkare än positiva? Det är så synd, man har ju varit med om så mycket kul och man borde ju rimligtvis fokusera på dem istället som goda fyllnader av lycka i livet och kanske till och med betydande för din egen personliga utveckling!Därför tänkte här och nu göra min första lista någonsin i mitt liv!(kan ju upplevas lite pretentiöst och populistiskt att göra sånt trams) Här kommer mitt livs lista över positiva upplevelser som berikat mitt liv, de är INTE skrivna i värdeordning. De är alla lika betydelsefulla hur banala och ytliga en del än kan vara!

Mitt livs lista

• Några konserter
• Grease - min första musikal, helt crazy eufori
• Vissa romantiska tillfällen (tänker inte precisera)
• Min fjällvandring
• När min novell vann första pris
• När jag var den enda som sålde mitt grafikblad till Västerås konstförening
• När jag fick åka till Manchester
• När jag bodde i Manchester
• Skottlands vidder
• Första gången
• När jag klarade körkortet
• När mamma läste för mig när jag var liten och jag var sjuk
• Mormors promenader i skogen
• När jag vann över mina pojk-kusiner i luftgevärsskytte första gången jag fick skjuta och morfar skrek stolt till mormor "Astri Astri flicka vinnör!!" (jag fick en gammal medaljs om han hade någonstans i sina auktionsgömmor, han var ju auktionsgubbe)
• Studenten
• När jag var Darth Vader bland alla mina elever i karnevalen
• När jag fick en gitarr av samma klass
• När min manliga dagisfröken Kjell satt under pianot och berättade sagor för mig och spelade på pianot
• Jag lärde mig simma, kunde inte tro att det var sant morgonen efter
• När jag gick på de guppiga broarna
• Fyrverkeriet en nyårsafton i Malmö
• När min bildlärare sa att jag var en av de mest begåvade elever hon hade haft
• En förälders mejl med ett varmt tack för mitt jobb
• Härliga sommarkvällar
• Vissa böcker
• Vissa låtar
• Viss konst
• Vissa filmer
• Världens bästa kurator
• London
• Snorkling i lagun utanför Kos och därefter maten när vi kom upp ur vattnet, på båten
  
• När vänner ställt upp utan krav
• När jag fått ställa upp, utan krav, på mina vänner
• Viss mat
• Specifika människor med en knasigt galen utstrålning, nästan som heliga eller dylikt
• vissa andliga upplevelser
• klassig choklad
• vissa kläder
• När pappa spelade gitarr och jag sjöng
• När jag träffade Jonas Hassen Khemiri och lyssnade på honom när han pratade

Säkert kommer jag på flera sen och fyller på, men tänk vad mycket kul man varit med om redan, och hur mycket mer det kommer i framtiden!! Vad härligt!

Sluta dum-le

Nej. Jag är faktiskt inte så förtjust i dom där människorna. Idag mötte jag en. Det var när jag gick hem från affären. Jag njuter av kylan mot mitt ansikte, solen som skiner upp den vita snön. En härlig vinterdag helt enkelt. Så möter jag en sån där människa. Hon går med sin mössa som ringar in det där dumflinet. Fånleendet. Varför har vissa människor det? Varför går de och tok-ler fastän de möter människor de inte ens känner!? Vad är de så glada över? Förresten ser det ut som ett frampressat leende, inte alls äkta. Det är det jag stör mig på. Varför kan man inte bara se neutral ut? Man måste väl inte gå å le hela tiden? Påklistrat liksom. Lite som Carola. Till och med min katt ler mera äkta än de här människorna. Man behöver inte le och vara så vän mot alla. Man kan bara vara neutral som sagt. Nej bort med de där stelopererade leendena och våga vara neutral! Säg hellre hej istället om du vill vara trevlig mot alla. Det är ju skitkul om nån säger hej, och sen går man hela dagen och funderar vem fan var det där, hur känner jag denna person?!! Mycket roligare. Utrota dumflinet, nu!